Pleutajokk i Arjeplogs kommun innehåller en av de kända uranfyndigheterna i Sverige.
Det var fel av den förra regeringen att förbjuda uranbrytning i Sverige. Det var dum och hycklande plakatpolitik, varken mer eller mindre. Att den nya regeringen vill rulla tillbaka detta är värt åtminstone en liten applåd. Det är ett beslut av den typen politiker inte gillar: ett som är logiskt och rimligt men som likafullt mest kommer att generera kritik.
Men det går inte att komma ifrån att vi är beroende av uran för vår elproduktion och kommer att behöva bli än mer så framöver. Det gäller inte minst för norra Sverige. Utan kärnkraft är det svårt att se hur de enorma industrisatsningarna ska kunna förverkligas. Dels på grund av den stora mängd ny el som behöver produceras, dels på grund av faktorer som nätstabilitet och planerbarhet. Norra Sverige kallas ibland landets Klondike, men vårt guld kommer inte att grävas för hand utan med en himla massa el.
Det vore lite väl långsökt att kalla uranet för vårt gula guld. Men att vi behöver det är uppenbart. Vi kan förstås fortsätta att importera uran. Det är teoretiskt möjligt, men inte nödvändigtvis etiskt. Vi är främst beroende av Ryssland för vår uranimport. Om vi kan kosta på oss att ha synpunkter på de europeiska grannar som fortfarande köper olja och gas från vår krigsbrottsnotiska granne i öst är det mer än lite hycklande att inte se över våra möjligheter att göra oss oberoende av ryskt uran.
Att vara beroende av Ryssland är dåligt, inte bara av moraliska skäl – lex Mondelez. Det är också en säkerhetsrisk. För säkerhetsexperter har det varit uppenbart under en lång tid att Ryssland inte drar sig för att använda sina energitillgångar för att påverka andra länder politiskt. Gaskranar kan täppas till mitt i de kallaste av vintrar. Om någon tror att Ryssland skulle hålla sig för gott för att göra detsamma med uran bedrar den sig. Det går inte att lita på den nuvarande versionen av Ryssland och att bygga in ett beroende av landet i sin elproduktion är ungefär så begåvat som det låter.
Sverige har Europas största kända uranfyndigheter. Om det är ekonomiskt möjligt att bryta dessa bör vi göra det. Delvis på grund av Ryssland, men inte bara därför. Vi har även bland världens strängaste miljölagar och tillståndsprocesser så omfattande att Franz Kafka skulle finna dem svindlande.
Att inte bryta uran i Sverige för att det går att importera det i stället innebär att brytningen med stor säkerhet kommer att ske i länder med betydligt sämre miljöhänsyn och med en helt annan gruvtradition än vad vi har. Svenska gruvor är fantastiska. De är världsledande på så många områden att det är svårt att göra rättvisa. Det gäller allt ifrån miljöhänsyn och arbetsmiljö till jämställdhet och teknikutveckling.
Om uran behöver brytas är Sverige en av få platser där det faktiskt är lämpligt att det görs. Därmed har vi också ett ansvar att göra detta möjligt. Vi är beroende av uran. Våra vänner och allierade är beroende av uran. Och behovet växer. Detta går inte att bortse ifrån utan att hyckla.
Vi vinner inget på att uranbrytning sker i utvecklingsländer som saknar regler och ramverk för att skydda naturen. Snarare garanterar vi att miljöproblem kommer att uppstå, bara inte just precis här. Vad som är en hanterbar risk här blir genom flytten en nästan garanterad katastrof.
Samtidigt avsäger vi oss möjligheten till arbetstillfällen och ekonomisk vinning. Visst, det är kanske inte det allra viktigaste i sammanhanget. Men även om det är mindre fördelar på det stora hela är de likafullt fördelar och kan spela stor roll lokalt där gruvor eventuellt växer fram.
Nationell säkerhet. Etik och moral. Logistisk säkerhet. Miljö och klimat. Tillgänglighet. Internationell solidaritet. Ekonomi. Allt detta talar för att vi inte bara bör tillåta uranbrytning utan också hoppas på att det blir verklighet. Vågskålarna har talat. Huruvida det sker här eller längre ned i landet är en annan och mindre intressant femma.
Daniel Persson, politisk redaktör på Norrbottens-Kuriren.