Det lackar mot jul och därmed blir snart regeringens samordnare för den nya industrialisteringen och samhällsomvandlingen i norra Sverige, Peter Larsson, arbetslös. Hans uppdrag går ut 30 november. Inte mycket till julklapp kan tyckas, men faktum är att Larsson är den som kommer lindrigast undan om han inte får fortsätta.
Nog är det så att den rödgröna regeringen, särskilt under statsminister Stefan Löfven (S), hade väldigt lätt för att tillsätta nationella samordnare och liknande funktioner som ett sätt att visa handlingskraft på områden där sådan egentligen saknades. Men det betyder inte att varje sådan funktion var meningslös.
Tvärtom kan den spela en mycket viktig roll under vissa förutsättningar. Till att börja med behöver det röra ett komplext skeende. Det finns ingen anledning att tillsätta en nationell samordnare om exempelvis en vanlig, hederlig offentlig utredning skulle räcka. Därtill behöver det föreligga ett påtagligt nationellt intresse och röra en situation som är tämligen ny där det saknas givna lösningar och som regeringen svårligen kan hantera på annat vis.
Och nyindustrialiseringen i Norrbotten och Västerbotten uppfyller dessa kriterier. Det nationella intresset är närmast uppenbart. Den gröna omställningen, som i stort driver nyindustrialiseringen, är ett nationellt politiskt projekt och går inte att uppnå utan det som nu sker här uppe. Dessa gigantiska satsningar har därtill potential att befästa Sveriges position som en nation i yttersta framkant av omställningen och den spjutspetsteknik den kräver samt säkra det svenska välståndet för en god tid framöver.
Om satsningarna skulle gå om intet står vi kvar med våra utsläpp, ett taskigt rykte och går miste om stora mängder arbetstillfällen varav en stor del är högkvalitativa. Det finns således goda incitament för hela landet att se till att detta går att genomföra.
Det är också ett stort och komplext skeende på alla vis. Geografiskt handlar det om en utveckling centrerad till två län som upptar nära 30 procent av landets yta. Även om det är skeende som består av flera olika projekt med olika sakägare binds de samman av gemensamma utmaningar som gör att varken kommunerna eller regeringens vanliga utsända, landshövdingarna, inte är lämpliga att sköta denna uppgift. Detta är mycket större än så.
En nationell samordnare kan inte bara ta till vara de många varierade sakägarnas uppfattningar, ta in underlag och bedöma vad som behöver göras. Den kan också föra en tät dialog med regeringen om vad som behöver göras och i samarbete med regeringskansliet utarbeta faktiska förslag för att det ska kunna förverkligas.
Sanningen är att regeringen inte har särskilt många andra sätt att hålla sig ajour med detta gigantiska projekt som saknar motstycke i modern tid. Det institutionella minnet saknar vedertagna lösningar för detta och de gamla paralleller som kan dras är så gamla att de i stort saknar relevans då samhället har förändrats så drastiskt under tiden.
Det finns ingen anledning att tro att regeringen vill något annat än att detta ska gå vägen. Det skulle gynna den och resten av landet minst lika mycket som oss här uppe. Men det kommer inte att ske av sig självt och det bästa verktyg som står till buds är nog den roll som redan har tagits fram. Den förefaller hur som helst vara bra nog.
Och Peter Larsson har gjort ett bra jobb hittills. En lämplig julklapp vore att ge honom ett förlängt uppdrag. Allra mest för regeringens egen skull.