21 februari 2013: Dåvarande näringsministern Annie Lööf (C) presenterade den nya mineralstrategin vid en presskonferens i regeringskansliet Rosenbad.
29 september 2011 klev Annie Lööf, då nyvald ordförande för Centerpartiet, in som näringsminister i den dåvarande alliansregeringen. En av de första sakerna hon gjorde var att börja snickra på en ny mineralstrategi.
2013 var jobbet klart och Lööf kunde lägga ett 52-sidigt dokument på riksdagens bord. I inledningen pekade Lööf på de växande globala behoven av metaller och mineral.
"En ny bro, ett vindkraftverk, eller din mobiltelefon innehåller metaller som utvunnits ur en berggrund någonstans i världen. När fler reser sig ur fattigdom, bygger städer och utvecklar sin industri ökar efterfrågan på metaller och mineral. Det har lett till ett ökat intresse för den svenska mineralresursen", skrev hon bland annat.
Hon tryckte på att utvecklingen skapar goda möjligheter att förstärka Sveriges position som EU:s ledande gruv- och mineralnation.
"Genom att använda vår mineralresurs på ett hållbart sätt, i samklang med miljö-, natur- och kulturvärden, kan vi skapa jobb och tillväxt i hela landet", underströk Lööf.
På sidan 11 i strategin förutspåddes att Sverige kunde ha så många som 30 metallgruvor redan 2020, nästan en fördubbling jämfört med 2013.
"Enligt uppgifter hos Sveriges geologiska undersökning (SGU) kan det vid år 2020 finnas cirka 30 metallgruvor i Sverige, jämfört med dagens 16. Fram till 2030 kan det vara uppemot 50 gruvor i produktion i Sverige. Prognosen bygger på bedömningar av brytningskapacitet i de projekt som har fått eller har sökt bearbetningstillstånd och aktivt arbetar för att genomföra projekten", konstaterade regeringen.
Sedan Annie Lööf skrev sin och regeringens strategi har världens och Sveriges behov av metaller och mineral inte minskat. Tvärtom. Det globala klimatavtalet, Parisavtalet 2015, innebär att vi – alla världens länder och folk – måste ställa om.
Koldioxidutsläppen måste minska för att rädda klimatet. Och om den gröna omställningen ska lyckas så behövs metaller och mineral – och följaktligen gruvor. Det krävs inte bara massor av kobolt och litium utan också järnmalm när det ska investeras i vindkraftverk, solcellsparker, elfordon, nya järnvägar och andra klimatvänliga grejer.
Det är dessutom en fördel av både handels- och säkerhetspolitiska skäl om utvinningen av råvarorna kan ske i vårt eget land och att det finns en hög grad av självförsörjning. Det är inte bra att bli beroende av import från Ryssland, Kina och andra auktoritära och tvivelaktiga regimer i världen.
Mot den bakgrunden borde det ha startats ett antal nya gruvor i Sverige sedan Lööf la fast den gruv- och mineralpolitiska kursen 2013 – kan man tycka. Särskilt med tanke på att alliansregeringens tankar och idéer var politiskt okontroversiella och hade bred uppbackning i riksdagen. Den dåvarande socialdemokratiska oppositionen hade inga invändningar mot inriktningen.
Men icke. Nu står det 2022 på omslaget till våra almanackor. 2020 har passerat för länge sedan och vi kan konstatera att det inte bidde 30 metallgruvor i Sverige.
Faktum är att Sverige har färre gruvor än 2012. I dag finns det bara 12 gruvor i produktion i Sverige, konstaterar Bergsstaten. Trots de växande behoven och trots att det finns en bred riksdagsmajoritet som gärna ser att det blir fler gruvor i Sverige.
Det säger något om folkstyrets begränsningar. Det räcker uppenbarligen inte med ett demokratiskt klubbslag i riksdagen när det finns andra intressen, myndigheter och domstolar som driver utvecklingen i en annan riktning.
På sitt höstmöte 2021 presenterade branschorganisationen Svemin och vd:n Maria Sunér ett reformpaket med 27 förslag för att strama upp och förenkla tillståndsprocesserna.
Branschorganisationen Svemin, som organiserar landets gruvföretag samt mineral- och metallproducenter, har länge pekat på att det är komplicerade och utdragna tillståndsprocesser som är det allvarligaste hindret. På sitt höstmöte 2021 presenterade Svemin därför ett reformpaket med 27 förslag för att strama upp och förenkla tillståndsprocessen.
"Det handlar till exempel om att sätta en maximal tidsgräns för tillståndsprövning enligt miljöbalken", skriver Svemin bland annat, vilket är en högst rimlig och befogad synpunkt, oavsett om vi talar om gruvdrift eller annan samhällsviktig verksamhet.
Ansökningar för vindkraftsprojekt, nya kraftledningar, gruvor eller järnvägsbyggen tar inte sällan uppåt tio år, i vissa fall ännu längre tid.
Det är så klart negativt för den gröna omställningen som brådskar. Stora och viktiga framtidsprojekt bromsas och blockeras på grund av seg myndighets- och domstolshantering.
Noterbart är dessutom att dessa processer sänker intresset för utländska investeringar i Sverige. 2016 låg Sverige på tio-i-topp-listan över världens mest attraktiva gruvländer. 2018 hade Sverige backat till plats 21 och 2021 störtdök landet till plats 36.
Det var också ett av skälen till att regeringen tillsatte Miljöprövningsutredningen med uppdraget att "se över det nuvarande systemet för miljöprövning och lämna de förslag på åtgärder som krävs för att uppnå en modernare och mer effektiv miljöprövning till gagn för en grön omställning".
Dessvärre har utredaren, som jobbade under nästan två år och lämnade sitt slutbetänkande i somras, totalmisslyckats med uppdraget.
"Utfallet är magert och i vissa fall direkt kontraproduktivt", skriver åtta företrädare för Industrirådet, som representerar både fack och arbetsgivare. Istället efterlyser de en ny utredning (!) som ser över hur Miljöbalken och dess prövningssystem fungerar.
Nu räcker det dock med nya utredningar och kommittéer, anser undertecknad. Under åtta regeringsår – 2006-2014 – tjatade borgerliga ministrar om vikten av att se över Miljöbalken, minerallagen och annan lagstiftning för att minska krånglet och förenkla. Sedan har rödgröna statsråd sagt och gjort samma sak under perioden 2014-2022.
Men har det blivit bättre och löst problemen? Nej, känslan är snarare att det blivit mer byråkratiska processer efter varje ny översyn.
Istället är det hög tid att politiken – det vill säga de demokratiskt valda beslutsfattarna – återtar makten från jurister, byråkrater och statliga kommittéer. Det går inte att utreda bort de intressemotsättningar som finns när det gäller gruvor, vindkraftparker eller ny infrastruktur. Det kommer alltid att finnas de som skriker "Not In My Backyard!".
Därför krävs att regering och riksdag pekar med hela handen och markerar att vissa större markområden och ytor i vårt avlånga land faktiskt behöver användas för gruvor, vindkraft, järnvägsbyggen eller andra projekt som är nödvändiga för att klara den gröna omställningen. Det behövs ett rejält mått av tydlighet i samhällsplaneringen.
"Det finns alla skäl i världen att stärka Sverige som gruvnation", anser NSD:s ledarskribent.
Det innebär att andra intressen kommer att få stå tillbaka på sina håll. Men Sverige är ett stort och glesbebyggt land. Det kommer att finnas plats för rennäring, turistföretagare, jakt, fiske, bärplockning och annat även om det startas ett antal nya gruvor i Sverige.
Titta bara på Kirunas och Gällivares utveckling under 100 år! Gruvor, renskötsel och besöksnäring samexisterar och drar nytta av varandra.
Vägar och järnvägar, som byggts för gruvornas skull, har gett fler chansen att upptäcka de vackra fjällen i norr. Malmbanan har blivit till glädje även för fjällturismen och besöksnäringen i Abisko, Björkliden och Riksgränsen.
För att sammanfatta: Snart har det gått ett decennium sedan Annie Lööf tog fram mineralstrategin. Nu är det dags att omsätta den till konkret handling.
Det finns alla skäl i världen att stärka Sverige som gruvnation. Det vore bra för både jobben, ekonomin och klimatet på vår planet.
"För snart ett decennium sedan tog Annie Lööf fram en nationell mineralstrategi. Nu är det hög tid att omvandla hennes idéer till konkret handling", anser NSD:s politiska chefredaktör Olov Abrahamsson.