Rikard Eriksson, professor i ekonomisk geografi.
Nu riktas världens blickar mot norra Sverige eftersom naturresurser och rekordstora gröna investeringar kan göra Norrland till pionjär i den nödvändiga klimatomställningen.
Efter årtionden av befolkningsminskning utgör flera kommuner i norra Sverige spelplatser för nya storskaliga ”gröna” industriinvesteringar. Inte bara investeringarnas storlek och den beräknade befolkningstillväxten är häpnadsväckande (ca 1000 miljarder och ca 100 000 invånare), utan också med den hastighet de berörda kommunerna måste arbeta för att säkerställa nödvändig infrastruktur och samhällsservice.
I stora drag liknar det vi ser idag den industrialisering som för drygt 100 år sedan kretsade kring naturresurser som vattenkraft och mineraler. Det ”Framtidsland” många då hoppades på i norra Sverige infriades inte. Likt många andra naturresursrika regioner relativt långt ifrån nationella ekonomiska och politiska centra, var utvecklingen då hårt driven av nationalekonomiska principer där fokus låg mer på export av naturresurser än samhällsutveckling. Detta ledde i sin tur till en inlåsning i ett naturresursberoende som försvårade både diversifiering av näringslivet och möjligheten att hantera strukturomvandling och arbetskraftssparande rationaliseringar under 1900-talets andra hälft.
Istället för ett Framtidsland började Norrland istället beskrivas som en landsända utan framtid med seglivade bilder om hög arbetslöshet, bidragsberoende och utflyttning. Jag växte själv upp i Boden under ett sent 1990-tal som bland annat präglades av flytten av Garnis och inte minst neddragningar inom försvaret med rivna flerfamiljshus som följd. Det är en underdrift att säga att framtiden i Boden inte såg särskilt ljus ut då, medan vi nu kan se anledningar till en ljusare framtidstro bland unga både i Boden och i andra kommuner.
15 forskare ska analysera de ekonomiska, sociala och politiska dimensionerna av de stora industriinvesteringarna i norr.
Med batterifabrik, fossilfritt stål, mineraler och kanske främst relativt billig och stabil elektricitet, riktas uppmärksamheten återigen mot norr då både staten och investerare ser nya möjligheter för de resurser Norrland kan erbjuda. Den stora frågan är om vi denna gång kan få till stånd en utveckling för regionen istället för endast en utveckling i regionen?
Om de stora investeringarna är gnistan, är befolkningen det nödvändiga bränslet för en framgångsrik samhällsomvandling. Det behövs helt enkelt fler invånare som bosätter sig och betalar skatt för att detta ska bli mer än bara en grön återindustrialisering. Redan innan dessa investeringar var arbetskraftsunderskottet stort och akut, tillsammans med stora framtida pensionsavgångar är befolkningsfrågan en enorm utmaning. Särskilt då få människor flyttar inom Sverige och förutsättningar för internationell arbetskraftsmigration riskerar försvåras. Detta rör inte bara de nya industrijobben utan kanske ännu mer existerande arbetsgivare i både privat och offentlig sektor som kommer erfara en allt hårdare konkurrens om arbetskraften. Utan en befolkningstillväxt riskerar vi därför se ett nollsummespel på de regionala arbetsmarknaderna.
Umeå universitet.
I försöken att attrahera ny befolkning är ansvarsfördelningen obalanserad, men också tydligt kopplad till de olika intressen för Norrland som finns bland aktörerna. Staten ser möjligheter att svenskt näringsliv ska kunna få en internationell konkurrensfördel och att Norrland kan fortsätta generera intäkter till staten. Företagen ser också konkurrensfördelar genom gynnsamma investeringsytor och tillgång till stabil (och billig) el. Även om stora delar av arbetskraften långpendlade skulle produktionen fungera och generera intäkter till både investerare och stat. Det är exempelvis någonting som redan idag kännetecknar de produktiva Malmfälten, men detta är så klart inte ett önskescenario för kommunerna som ser reella möjligheter att växa och därmed kunna öka både skatteintäkter och servicenivåer.
Det är tydligt att kommunerna får ta det stora ansvaret för ett hållbart samhällsbyggande, att skapa båda attraktiva boendemiljöer och tillgodose nödvändig infrastruktur. Men det är också kommunerna som bär de största riskerna om det inte går att nå den planerade befolkningstillväxten. Därför skulle jag önska en mer öppen diskussion om för vem omvandlingen egentligen sker och hur både kostnader och vinster faktiskt ska fördelas för att åstadkomma en rättvis grön omställning och utveckling för Norrland.
Utmaningen för kommunerna är alltså hur de ska klara en snabb samhällsomvandling och samtidigt styra utvecklingen mot kommunens egna mål kring hållbar utveckling. Nya planer behöver tas fram skyndsamt samtidigt som olika miljö- och samhällsintressen behöver vägas mot varandra. Både Boden och Skellefteå har exempelvis under senare år aktivt och relativt framgångsrikt arbetat för att bredda näringslivet. Detta arbete måste nödvändigtvis fortsätta eftersom många av de nya industrijobben visserligen är ”gröna”, men också relativt okvalificerade och därmed också lättersättliga. Något historien lärt oss bidrar till hög sårbarhet vid rationaliseringar.
Under de kommande sju åren kommer vi vara 15-talet forskare som från en mängd olika discipliner ska analysera de ekonomiska, sociala och politiska dimensionerna av de stora industriinvesteringarna i norr. Målet är att förstå drivkrafter, hinder och möjligheter för en hållbar utveckling i Norr- och Västerbotten i en process som jag hoppas kan vara starten på en grön industriell revolution, men om miljömål och samhällen negligeras, istället kan bli en falsk förhoppning om en grön nystart.
Rikard Eriksson, professor i ekonomisk geografi och forskningsledare vid Centrum för regionalvetenskap (CERUM) vid Umeå universitet