Rikard Eriksson, professor i ekonomisk geografi.
Nu riktas vÀrldens blickar mot norra Sverige eftersom naturresurser och rekordstora gröna investeringar kan göra Norrland till pionjÀr i den nödvÀndiga klimatomstÀllningen.
Efter Ă„rtionden av befolkningsminskning utgör flera kommuner i norra Sverige spelplatser för nya storskaliga âgrönaâ industriinvesteringar. Inte bara investeringarnas storlek och den berĂ€knade befolkningstillvĂ€xten Ă€r hĂ€pnadsvĂ€ckande (ca 1000 miljarder och ca 100 000 invĂ„nare), utan ocksĂ„ med den hastighet de berörda kommunerna mĂ„ste arbeta för att sĂ€kerstĂ€lla nödvĂ€ndig infrastruktur och samhĂ€llsservice.
I stora drag liknar det vi ser idag den industrialisering som för drygt 100 Ă„r sedan kretsade kring naturresurser som vattenkraft och mineraler. Det âFramtidslandâ mĂ„nga dĂ„ hoppades pĂ„ i norra Sverige infriades inte. Likt mĂ„nga andra naturresursrika regioner relativt lĂ„ngt ifrĂ„n nationella ekonomiska och politiska centra, var utvecklingen dĂ„ hĂ„rt driven av nationalekonomiska principer dĂ€r fokus lĂ„g mer pĂ„ export av naturresurser Ă€n samhĂ€llsutveckling. Detta ledde i sin tur till en inlĂ„sning i ett naturresursberoende som försvĂ„rade bĂ„de diversifiering av nĂ€ringslivet och möjligheten att hantera strukturomvandling och arbetskraftssparande rationaliseringar under 1900-talets andra hĂ€lft.
IstÀllet för ett Framtidsland började Norrland istÀllet beskrivas som en landsÀnda utan framtid med seglivade bilder om hög arbetslöshet, bidragsberoende och utflyttning. Jag vÀxte sjÀlv upp i Boden under ett sent 1990-tal som bland annat prÀglades av flytten av Garnis och inte minst neddragningar inom försvaret med rivna flerfamiljshus som följd. Det Àr en underdrift att sÀga att framtiden i Boden inte sÄg sÀrskilt ljus ut dÄ, medan vi nu kan se anledningar till en ljusare framtidstro bland unga bÄde i Boden och i andra kommuner.
15 forskare ska analysera de ekonomiska, sociala och politiska dimensionerna av de stora industriinvesteringarna i norr.
Med batterifabrik, fossilfritt stÄl, mineraler och kanske frÀmst relativt billig och stabil elektricitet, riktas uppmÀrksamheten Äterigen mot norr dÄ bÄde staten och investerare ser nya möjligheter för de resurser Norrland kan erbjuda. Den stora frÄgan Àr om vi denna gÄng kan fÄ till stÄnd en utveckling för regionen istÀllet för endast en utveckling i regionen?
Om de stora investeringarna Àr gnistan, Àr befolkningen det nödvÀndiga brÀnslet för en framgÄngsrik samhÀllsomvandling. Det behövs helt enkelt fler invÄnare som bosÀtter sig och betalar skatt för att detta ska bli mer Àn bara en grön Äterindustrialisering. Redan innan dessa investeringar var arbetskraftsunderskottet stort och akut, tillsammans med stora framtida pensionsavgÄngar Àr befolkningsfrÄgan en enorm utmaning. SÀrskilt dÄ fÄ mÀnniskor flyttar inom Sverige och förutsÀttningar för internationell arbetskraftsmigration riskerar försvÄras. Detta rör inte bara de nya industrijobben utan kanske Ànnu mer existerande arbetsgivare i bÄde privat och offentlig sektor som kommer erfara en allt hÄrdare konkurrens om arbetskraften. Utan en befolkningstillvÀxt riskerar vi dÀrför se ett nollsummespel pÄ de regionala arbetsmarknaderna.
UmeÄ universitet.
I försöken att attrahera ny befolkning Ă€r ansvarsfördelningen obalanserad, men ocksĂ„ tydligt kopplad till de olika intressen för Norrland som finns bland aktörerna. Staten ser möjligheter att svenskt nĂ€ringsliv ska kunna fĂ„ en internationell konkurrensfördel och att Norrland kan fortsĂ€tta generera intĂ€kter till staten. Företagen ser ocksĂ„ konkurrensfördelar genom gynnsamma investeringsytor och tillgĂ„ng till stabil (och billig) el. Ăven om stora delar av arbetskraften lĂ„ngpendlade skulle produktionen fungera och generera intĂ€kter till bĂ„de investerare och stat. Det Ă€r exempelvis nĂ„gonting som redan idag kĂ€nnetecknar de produktiva MalmfĂ€lten, men detta Ă€r sĂ„ klart inte ett önskescenario för kommunerna som ser reella möjligheter att vĂ€xa och dĂ€rmed kunna öka bĂ„de skatteintĂ€kter och servicenivĂ„er.
Det Àr tydligt att kommunerna fÄr ta det stora ansvaret för ett hÄllbart samhÀllsbyggande, att skapa bÄda attraktiva boendemiljöer och tillgodose nödvÀndig infrastruktur. Men det Àr ocksÄ kommunerna som bÀr de största riskerna om det inte gÄr att nÄ den planerade befolkningstillvÀxten. DÀrför skulle jag önska en mer öppen diskussion om för vem omvandlingen egentligen sker och hur bÄde kostnader och vinster faktiskt ska fördelas för att Ästadkomma en rÀttvis grön omstÀllning och utveckling för Norrland.
Utmaningen för kommunerna Ă€r alltsĂ„ hur de ska klara en snabb samhĂ€llsomvandling och samtidigt styra utvecklingen mot kommunens egna mĂ„l kring hĂ„llbar utveckling. Nya planer behöver tas fram skyndsamt samtidigt som olika miljö- och samhĂ€llsintressen behöver vĂ€gas mot varandra. BĂ„de Boden och SkellefteĂ„ har exempelvis under senare Ă„r aktivt och relativt framgĂ„ngsrikt arbetat för att bredda nĂ€ringslivet. Detta arbete mĂ„ste nödvĂ€ndigtvis fortsĂ€tta eftersom mĂ„nga av de nya industrijobben visserligen Ă€r âgrönaâ, men ocksĂ„ relativt okvalificerade och dĂ€rmed ocksĂ„ lĂ€ttersĂ€ttliga. NĂ„got historien lĂ€rt oss bidrar till hög sĂ„rbarhet vid rationaliseringar.
Under de kommande sju Ären kommer vi vara 15-talet forskare som frÄn en mÀngd olika discipliner ska analysera de ekonomiska, sociala och politiska dimensionerna av de stora industriinvesteringarna i norr. MÄlet Àr att förstÄ drivkrafter, hinder och möjligheter för en hÄllbar utveckling i Norr- och VÀsterbotten i en process som jag hoppas kan vara starten pÄ en grön industriell revolution, men om miljömÄl och samhÀllen negligeras, istÀllet kan bli en falsk förhoppning om en grön nystart.
Rikard Eriksson, professor i ekonomisk geografi och forskningsledare vid Centrum för regionalvetenskap (CERUM) vid UmeÄ universitet