Hybritprojektet har kritiserats från ett flertal håll den senaste tiden.
När energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besökte Norrbotten i förra veckan var hon tvungen att gå ut och försvara Hybrit-satsningen. Som Kuriren har rapporterat kallade hon den då en nationell angelägenhet.
Pressen på Sveriges nya Klondike har onekligen ökat. Alla ifrån Moderata ungdomsförbundet till ekonomiprofessorer har höjt sina kritiska röster. NSD:s politiske redaktör Olov Abrahamsson har skrivit i Framtidsfabriken om att man ska ta ekonomiprofessorer med en stor nypa salt. De har ju haft fel förr, skrev han, och hänvisade till en artikel från 1981 då Ingemar Ståhl kallade de norrländska basnäringarna för skit.
Är det så enkelt? Drivs högern, som i det här sammanhanget måste betraktas som väldigt bred eftersom den innefattar akademiker, av ett förakt för näringarna i norra Sverige? Nej, naturligtvis inte.
Men omfattningen på projekten är ansenlig – så pass att den drev fram ett nytt journalistiskt projekt i form av Framtidsfabriken. Det är inte något som händer varje dag. Och kraven som ställs på det offentliga för att få alltsammans att bli verklighet är enorma även de. Det vore således inte helt orimligt att processen präglades av en sund skepticism. Något som inte verkar vara fallet.
Det är värt att komma ihåg att detta handlar om helt ny teknik. Det är något som inte har gjorts förut och i det finns också en betydande osäkerhet. Det är nämligen inte säkert att det lyckas. Hur gärna man än vill det finns det en existerande risk att teorierna, modellerna och försöken inte tål att skalas upp till industriell nivå. Något vi inte gärna talar så mycket om, allra minst företagen själva. Men risken finns där likaså.
Ett annat inslag är att staten är en erkänt usel aktör när det kommer till att avgöra vilken teknik som kommer att bli gångbar framöver. Ett par någorlunda sentida exempel är satsningarna på etanol och biogas som var politiskt drivna projekt som kostade samhället enorma summor och i slutänden gav i princip ingenting.
Innebär det en väsentlig skillnad att det inte är politikerna som har kommit på dessa nya projekt med vätgasbaserad järnsvamp och stål? Kanske, men det är på inget säkert givet. Processen ser i stort politiskt driven ut och det är sällan ett tecken på att gott omdöme och eftertanke styr det hela.
Så här kan H2 Green Steels stålverk i Boden se ut.
En annan fråga som dyker upp konstant är den om elen. Inte heller det är en fråga som bara går att avfärda. Bara H2 Green Steel har för avsikt att använda 12 TWh. Detta kan jämföras med de 14 TWh som produceras av Norrbottens vattenkraft. Totalt beräknas projekten kräva 80 TWh el, vilket motsvarar hela Finlands förbrukning. Frågan om detta är det mest effektiva sättet att använda elen kan visserligen riktas en hel del invändningar emot. Dels för att det är ett krav som sällan ställs för andra verksamheter, dels för att det är ett krav som inte bör ställas. Staten ska inte på det sättet välja vinnare och förlorare, det bör människor, det vill säga marknaden, göra.
Den betydligt större frågan är var denna el ska komma ifrån. Norra Sverige kommer på ett par år att gå från att ha ett litet överskott på el till att ha ett stort underskott. Någon seriös debatt om hur detta ska lösas har inte förekommit trots att vi skulle ha behövt komma igång i går snarare än i morgon om det ska gå att tända lyset i fabrikerna när de är byggda.
Ett förslag har varit att hasta upp fler vindkraftverk. Det är en dålig lösning. Dels börjar vindkraftverken bli så många här uppe nu att motståndet växer kraftigt och det antal som skulle behövas för att motsvara behovet är i praktiken ogenomförbart. Kan den havsbaserade vindkraften lösa problemet då, som den rödgröna tidigare regeringen ville? Nej. Det finns i vart fall väldigt lite som talar för det. Vindkraften är en bransch som historiskt präglats av högre kostnader och lägre lönsamhet än prognosticerat, detta trots statliga subventioner.
Havs- och vattenmyndighetens utredning, som gjordes på uppdrag av regeringen, visar också att Sverige saknar rättslig grund för att hyra ut havsområden. Något som onekligen komplicerar processen ytterligare. Det behövs ett par års lagstiftningsarbete innan det ens kan börja genomföras.
Markbygdens vindkraftspark.
Ett tredje alternativ sägs ibland vara att lagra energi som inte behövs i form av vätgas för att kunna använda den senare. En sorts effektivisering av elmarknaden helt enkelt. Det går förstås att göra men inte med någon påtaglig effektivitet. Det är trots allt fysik det handlar om och inte magi och mellan 67 och 80 procent av elen lär gå förlorad i processen. Kan det ändå bidra med en del? Inte otänkbart. Och kan man få ut någonting alls av el som annars skulle ha gått förlorad så är det förstås utmärkt. Men mer än så är det inte.
Kvarstår gör därmed kärnkraft som skulle kunna tillgodose behovet av koldioxidfri, planerbar el över lång tid. Men det är något som skulle kräva en omfattande process på många nivåer, inte minst en offentlig debatt för att skapa någon sorts acceptans för det över huvud taget. Hittills har kärnkraft alltid varit något för södra Sverige som ju inte har haft vår vattenkraft. Men nu växer vi ur älvarna och då måste vi se oss om efter andra energislag.
Skalar vi inte upp energiproduktionen här uppe ordentligt kommer elpriserna att skena för vanliga konsumenter. Om den ens räcker.
Andra saker som också har potential att stjälpa de här projekten även om allt annat skulle lösa sig är sådant som infrastruktur och kompetensbrist. Ämnen som dock diskuteras en hel del men där väldigt lite faktiskt görs.
Vid sidan av de här gigantiska projekten står relativt små kommuner som vänder ut och in på sig själva för att försöka tillgodose företagens behov. Och det kostar enorma summor. Alltifrån bostäder och kommunal infrastruktur till utbildningar. Kostnaderna skenar. Och vilka är det som kommer att få ta den smällen om det går fel? Det är inte riskkapitalisterna, det är inte staten och det är inte EU. Det är invånarna i bland annat Skellefteå, Boden och Luleå som får stå för den notan om den kommer. Att säga att det skulle göra ont är ett understatement.
Så nog finns det goda skäl att vara skeptisk till allt detta. Att kräva att företagen faktiskt redovisar hur sannolikt det är att tekniken fungerar till slut, hur de vill lösa sina energibehov och så vidare. Inte bara för att de vill ha så stora pengar från staten utan för att de kräver ännu mer per invånare där de slår sig ner.
Skepticismen handlar om omsorg, inte om förakt.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.