Northland resources misstänktes för miljöbrott när bolaget drev gruvan i Pajala, skriver Nils Harnesk.
Hade det inte varit för statligt ägda LKAB hade intäkterna från gruvnäringen till statskassan varit marginella. Men all exploatering av våra naturresurser måste bli ännu enklare och gå ännu snabbare. Allt motiverat med en retorik om hållbarhet och en grön omställning. Frågan är vilket pris påskyndade och förenklade tillståndsprocesser får?
Den konkursade Blaiken-gruvan i Västerbotten är ett avskräckande exempel med en tydlig prislapp, ett blödande sår i naturen som beräknas kosta minst 200 miljoner för oss skattebetalare att efterbehandla efter bara några få års brytning. Ett företag som passerade alla tillståndsprocesser men som uppenbart inte hade den ekonomiska kraften att klara driften av gruvan eller för den delen efterbehandlingen. I min mening är det uppenbart att nuvarande tillståndsprocesser fallerade i detta fall.
Detta gäller även tillståndshanteringen avseende Northland Resources Pajala-gruva som kom att leda till den största konkursen i modern tid. De fick sitt miljötillstånd från den nu nedlagda Gränsälvskommissionen, inte Mark- och miljödomstolen. Kommissionen fattade dessutom beslutet på 45 år gammal miljölagstiftning. Under Northlands tid vid driften misstänktes verksamheten upprepade gånger för miljöbrott av Länsstyrelsen.
Min poäng är det redan idag finns omfattande brister i tillståndsprövningen som släpper igenom oseriösa företag som leder till oåterkalleliga skador i vår livsmiljö och för med sig omfattande kostnader för oss skattebetalare. Dessutom sker miljöprövningen sist i processen fram till en gruva när det snarare bör ske först. Miljöprövningen blir på det sättet satt under press och det finns en inbyggd förväntan att tillstånd ska ges när så mycket tid och investeringar redan lagts ned, detta undergräver hela miljöprövningen.
Utöver det saknar nuvarande tillståndsprocess kapaciteten att ta hänsyn till, värdera och bedöma konsekvenserna en industrietablering, oavsett slag, får på andra näringar.
Frågan man måste ställa sig, vem får leva med konsekvenserna? Det är lokalsamhället. Lokalsamhället bär samtidigt alla riskerna parallellt med att man helt saknar inflytande över om en etablering blir av eller ej.
Regeringen utreder en effektivare hantering av tillståndsprocesser för vindkraftsparker.
Ändå agerar starka ekonomiska intressen för att tillståndsprocesserna ska gå ännu snabbare och förenklas ännu mer. Och de får gehör från regeringen.
Gruvlobbyn och annan påverkansverksamhet har lyckats, bland annat tack vare före detta politiker som involverar sig i diverse bolagsstyrelser och intresseorganisationer. Med sina nätverk och tillgång till beslutsfattare kan de verka i tysthet bakom kulisserna för sina respektive näringsintressen.
Sannolikt var det detta som ledde till att länsrådet Johan Antti petades från sin post. Länsstyrelsen i Norrbotten ansågs under Anttis ledning företräda en gruvkritisk linje av både enskilda riksdagsledamöter och företrädare för gruvnäringen efter att bland annat ha nekat till en gruva i Kallak. Detta trots att myndigheten under hans år som länsråd även sagt ja till en ny gruva och beviljat utökning av flera befintliga gruvor.
Tillståndsprövningar, som bland annat genomförs av tjänstepersoner på länsstyrelsen, är satt under press, menar Nils Harnesk.
En tillståndshandläggare vid Länsstyrelsen beskriver att en personfixering och kampanjer mot enskilda tjänstepersoner blivit en allt vanligare taktik.
Det här måste också tilläggas, ingen enskild industriverksamhet har hittills vänt befolkningsutvecklingen i Norrbotten. Totalt sett har hela länet tappat 5,5% i befolkning de senaste 25 åren. Pajalas befolkning har minskat med 49% sedan 1968. Gruvan har inte vänt den trenden. Detsamma gäller gruvkommunerna, Kiruna som har minskat med 26% under samma period och Gällivare med 33%. Samtidigt har produktionen och investeringarna inom basindustrin ökat enormt under samma period. Likafullt är det befolkningsökning och ökade skatteintäkter man säljer in etableringarna med.
Sammantaget målar det upp en inte alltför smickrande bild av läget med rättsstaten i Sverige. Särskilt inte med tanke på DN:s avslöjande av att beredningen av Kallak-ärendet på förvaltningsnivå föregåtts av misstänkt jäv, partiska tjänstepersoner och bjudresor.
Vi måste komma ihåg att tillståndsprocesserna är till för att säkerställa att alla intressen tas hänsyn till och tas tillvara, att man säkerställer att samtliga intressen beaktas, värderas och bedöms i relation till varandra. En tillståndsprocess är inte till för att skapa ett snabbspår för ett enda intresse på bekostnad av alla andra.
Tillståndsprocesserna är till för att en industriverksamhet ska få sitt ”körkort”. En snabbare process ger, i min mening, en sämre prövning. Det vill säga det ökar risken för ”skit bakom ratten” och därmed riskerna för oss runt omkring. Bättre att det blir rätt än att det går fort och fel. Det är vi som bor i Norrbotten som får bära konsekvenserna av en dålig tillståndsprocess, miljömässigt, socialt och kulturellt och i vissa fall även ekonomiskt.
Nils Harnesk (S), ordförande i Luleå lokaltrafik och ledamot av kommunfullmäktige i Luleå