Öppet brev till Anna Borg, vd Vattenfall.
Vi som lever längs Luleälven har ett kollektivt minne, men trots att det numer är få som fångat laxen här så lever historierna. Ja även berättelserna om de första direktörerna som reste uppöver och såg rikedomarna i de breda forsarna. Välklädda herrar som gjorde stort intryck på den tidens hemmansägare, vilka sålde forsarna lättvindigt under kommande decennier då varje ny station skulle uppföras. För spottstyvrar om vi ska vara ärliga. Herrarna medgav förvisso att det vankades stora projekt längs älven men lovade att Kungliga Vattenfallsstyrelsen skulle bistå med att den åverkan som de åsamkade skulle bli så ringa som möjligt. Fisket skulle framgent vara drägligt och naturen skulle inte bli särskilt lidande. Idag har vi norra Europas längsta torrlagda älvfåra ovanför Vuollerim.
Fram till idag har det runnit många kilowatt från Vietas till Boden sedan dess allt började och under ett sekel. Aldrig har väl energiuttaget varit så stort som nu, aldrig har väl energin som älven levererar varit så på tapeten som den är idag, aldrig har direktörernas löner varit så ohemult höga som efter avregleringen. Själv ser jag att du håvar in drygt 1,7 miljoner i månaden. Ingen liten summa.
Men tillbaka till oss här vid den snart fisktomma älvfåran, ”Vittjärvsmagasinet” som ni kallar den. Jag sitter och tittar ut över en islagd älv där 15 procent av rikets totala energiproduktion obemärkt rinner förbi. Samtidigt har jag det knepigt att skriva på mobilen för fingrarna bråkar när vi har det så kyligt inomhus. Sparat hårt på sistone. Duschar gör jag numer alltför sällan. Har du också noterat att det inte är varje morgon man doftar hallon direkt eftersom man sparat lite för mycket på strömmen, Anna? Lite märkligt egentligen, när man vet om all denna energi som flyter förbi och gnager sönder mina strandbankar efter den gränslösa korttidsregleringen som stadfästes 2018. Nästan så man vill peta ner en propeller och hämta lite energi så man kan höja rumstemperaturen en grad eller två. Ja, du har det säkert lite kyligt därhemma även du, Anna.
Är det inte dags att bolaget tar tag i lite nödvändiga restaureringar i vår älv? Pengarna har ju bokstavligen forsat in sista tiden! Varför inte införliva det herrarna lovade inför den stora omvandlingen? Miljöansvar – även efter utbyggnaden!
Då kan jag lova att vi ska fortsätta att spara på elen och knata på i tjocksockor och ylletröja och lukta lite lagom illa.
Ska vi säga så, Anna!
Varmaste hälsningar