Åsa Höök-Holmgrens inlägg i Norran (16/2) om arkitektur väcker många tankar. Att ett miljardbygge som Northvolts inte är något att vila ögonen på är knappast förvånande. Gigantisk produktion kräver gigantiska byggnader.
Men visst påverkas vi av vår yttre miljö. Beroende av läggning, och egna tidiga erfarenheter, kanske på delvis skiljaktiga sätt. Jag växte upp i en mindre by. Allt var inte idyll, men den geografiska horisonten var vid, en blandning av öppna fält och berg med skogar runt omkring.
Med tiden hamnade jag i Umeå, som blivit universitetsstad. Bodde i en trevånings ”studentlimpa” vid en stor, trist parkeringsyta, men där det fria synfältet mot Nydalasjön lättade upp tillvaron. Arbetade även på Västerbottens-Kuriren vid Rådhuseplanaden – minns ännu doften av trycksvärta redan innanför porten. Senare hamnade tidningen i en utkantsmiljö utan ”själ”. Och det relativt luftiga studentområdet på Mariehem, förtätades till nära nog oigenkännlighet.
När vi flyttade till denna bygd, 1983, var Skellefteå fortfarande en relativt småskalig stad. Nära till naturen, men även till publika samlingspunkter. Exempelvis inom idrotten. Isstadion var stor redan då, men där blev även jag stolt när den blev större. Ishockeyarenan är till fortsatt glädje för många. Sara kulturhus engagerar, och imponerar på många. Inte för mig lika mycket. Biblioteket blev en skuffelse, och en märkligt trång dörr har jag redan skrivit om. Och – blir centrum som helhet mera levande? Ja, kanske, matställena har blivit fler.
Men tillgängligheten? Än så länge går det åtminstone att svänga in med bil på torget, för att som hastigast lyfta ut en rullstol för livskamraten. Men för hur länge till? Och vad händer mentalt när punkthus på kanske sex till åtta våningar alltmer ersätter en mer småskalig bebyggelse? Blir framtidens innevånare lyckligare av att i allt större utsträckning få utsikten rakt in grannens lägenhet kanske ett fåtal meter bort?
Stefan Holmberg, Östra Falmark
