Det finns all anledning till granskning av och diskussion om de stora industriprojekten i norra Sverige. Men det är viktigt att detta bygger på en hederlig redovisning av fakta och argument. Därför är de angrepp som nu riktas från delar av näringslivet mot den vätgasbaserade ståltillverkningen problematiska.
I förra veckan presenterades rapporten ”Från brunt till grönt”. Den var beställd och betald av bland annat en grupp makthavare inom näringslivet. Redan i förväg hade Christer Gardell, en av finansiärerna, i media uttalat sig om att innehållet i rapporten skulle vara skarpt kritiskt mot de satsningar som LKAB och H2 Green Steel arbetar med. Föga förvånande överensstämmer innehållet i rapporten med beställarnas önskemål.
Kritiken i rapporten går dels ut på att satsningarna är dyra och medför ekonomiska risker, dels att de kräver stora mängder el som bättre kan användas till annat.
Det är fullt rimliga synpunkter, men det finns grundläggande problem med innehållet. Rapporten bortser helt från det faktum att det är en tvingande nödvändighet att fasa ut de fossila bränslena inom de närmaste årtiondena. Rapportförfattaren, David Sundén, ifrågasätter vätgasmetoden och visar att övriga nya teknologier antingen inte är färdigutvecklade eller ger begränsade utsläppsminskningar. Men han undviker att beröra hur ståltillverkningen som står för mellan 7 och 9 procent av alla koldioxidutsläpp ska ställas om. Om det inte ska ske genom ett skifte av teknologi återstår bara alternativet att endast använda återvunnet stålskrot. Den råvaran står idag bara för 30 procent av ståltillverkningen. Att bara hoppa över denna fråga gör att rapporten i praktiken blir en variant av klimatförnekelse.
I en hederlig granskning måste man redovisa och syna motpartens starkaste argument. Det gäller både inom vetenskap och journalistik. Det starkaste ekonomiska argumentet för satsningarna på vätgasstålet är att utsläppsrättssystemet kommer att göra det ”bruna stålet” allt dyrare för att inom några årtionden helt stänga dörren för det. Det ger ekonomiska fördelar för ståltillverkning med mycket låga utsläpp. Rapporten nämner inte detta med ett ord.
Jag ser problem med EU:s utsläppshandel, men att inte nämna systemets betydelse i bedömningen av ekonomin för projekten i Norrbotten är minst sagt anmärkningsvärt.
Transporterna är ett annat område där rapporten väljer fakta som ska passa in i den bild man vill förmedla. Helt riktigt påpekar man att det är ett problem att H2 Green Steel måste köpa pellets från Kanada och Brasilien. Orsaken är i första hand bristande kapacitet på Malmbanan. Däremot nämner man inte att LKAB:s omställning innebär att transportvolymen minskar med 30 procent när förädlingen till järnsvamp, rent järn, görs nära gruvorna.
Jag har ägnat en stor del av boken ”Norrsken – drömmen om den gröna industrin” åt att peka på problem och komplikationer med industrisatsningarna i norr. De finns när det gäller kraven som ställs på de berörda kommunerna, de enorma elbehoven och svårhanterligt stora behov av metaller. Efter bästa förmåga har jag försökt bygga på fakta och låta olika sidor komma till tals.
Den kritik vi ser nu är något annat. Här har en falang inom näringslivet beställt en rapport där resultatet har varit bestämt på förhand och där fakta valts för att passa till detta syfte. Rapportens slutsats blir att det bästa är att fortsätta som förut och det alternativet finns inte om vi ska undvika en klimatkatastrof. Det är något som vetenskapen entydigt har visat.