Krönikören skriver om de utsatta i vårt samhälle.
Men det vi kan och bör diskutera är de omständigheter som det finns ett gemensamt ansvar kring.
Uppdrag Granskning har gjort ett program om en man som hette Jörgen. Han dog ensam i smuts och misär på ett lågtröskelboende i Stockholm efter att ambulansen nekat att ta med honom eftersom han var smutsig och täckt med löss. Ett lågtröskelboende är en boendelösning där socialtjänsten placerar psykiskt sjuka personer som också har en missbruksproblematik. Det ska finnas personal på plats som övervakar vad som händer men det erbjuds inte vård och inte heller behandling, det finns inte heller några krav på nykterhet.
Jag växte upp med en närstående som kämpade mot depression och svår ångest. I avsaknad av verktyg för att hantera det och med en bristande sjukdomsinsikt blev självmedicinering med alkohol länge det som min närstående förlitade sig på. Det var ett helvete för hen att leva i och likaså för oss som fanns runtomkring.
När jag gick ut årskurs 9 grät jag hela kvällen för att min närstående trots alla sina svårigheter lyckades ta sig till kyrkan och få en kort glimt av att jag fick ta emot betyg och applåder för min insats i grundskolan. När studenten sedan kom hade det fantastiska hänt att där stod min närstående som fått hjälp och kunde leva ett värdigt liv.
Min närstående hade tur. Det fanns en fungerande vård att få, ett stöttande närsamhälle och den enorma förmånen att få träffa en ny partner som ställde upp i vått och torrt för att ordna upp det som blivit snett. Det var mer än jag någonsin hade kunnat föreställa mig skulle ske och jag är så oerhört tacksam över det. Det förändrade min närståendes liv och även mitt.
Jörgen som dog ensam med vägglöss krypande över sig hade också barn. I programmet får vi följa när hans syster iklädd regnrock och handskar letar igenom hans tillhörigheter för att försöka hitta något som går att ge till hans barn som minne av en pappa jag tänker hade förtjänat ett annat avslut än det som blev.
Är det ödet som avgör hur en människas sista tid i livet ska vara? Nej jag tycker faktiskt inte det. I ett modernt väl fungerande land som Sverige ska det vara lagstiftning som ser till människovärde och omtanke om människan, inte tjänstemän som skickar runt ansvaret för allvarligt sjuka människor emellan sig som en het potatis som ingen vill ha. Alla människor har ett eget ansvar för sitt liv och helt sant är att många personer med de här svårigheterna fattar felaktiga beslut om och om igen vad gäller att söka hjälp och förändra sina liv. Men hur ska man kunna söka hjälp om vi inte har ett system som fungerar?
Här där vi bor är inte den här typen av boende som beskrivs i programmet existerande. Däremot är lagstiftningen lika dålig; personer med psykisk ohälsa och missbruksproblematik bollas mellan olika instanser eftersom det är olika ansvarsområden. Regeringen har aviserat att det ska ändras på och det kan vi hoppas på för framtiden.
Vad gör vi då här och nu? Protestera och agera, det är rättigheter vi har som medborgare i en demokrati. Själv har jag mailat politiker, ökat mitt månadsgiveri till ”Hela människan” och skriver den här texten om hur livsavgörande det varit för mig att min närstående fick hjälp. Det är det för alla anhöriga till personer med samma svårigheter. Hjälp till.