Först säger Britta att det har gått 20 år sedan hon stod vid sitt vardagsrumsfönster på Junistigen och såg Stjärnan växa upp, vägg för vägg. Men nää, det där kan inte stämma. För det där hände ju 1990 och då måste det ju vara 30 år sedan.
Tänk va - 30 år.
Decennierna går så fort när man har skoj och skoj, det har förskolläraren Britta minsann haft ända sedan hon började som barnskötare i Stockholm i slutet av 70-talet.
Men ni vet hur det är med Skelleftebor som hamnat i förskingringen. De har så lätt för att längta hem igen. Precis så var det för Britta också och det var på det viset hon kom till Solstigens smådaghem. Det är därför hon kan berätta hur det fungerade i barnomsorgen förr i världen då ungarna var färre, grupperna mindre och verksamhetens plånbok var tjock och generös.
– En gång, det måste ha varit i början av 80-talet, då flög vi med alla barnen till Örnsköldsvik. Där gick vi på museum och så flög vi hem samma dag.
Det var tider det och på något sätt var det mera fritt för 30 år sedan. Personalen fick hitta på både det ena och det andra utan att någon kom och hytte med pekfingrar och paragrafer.
– Jag minns hur vi tog med oss barnen på utflykt i vår egen båt. Ibland stoppade vi in dem i bilen och åkte iväg och badade.
Sådant där minns Britta vars cykel har en riktig tuta, en sådan där gammaldags med gummiblåsa. Och så är förstås nallen Molly alltid med vart hon än trampar. Eftersom vintern har kommit tillbaka just den här dagen så har Molly en stickad tröja på sig. Om det hade regnat, då skulle hon ha haft en regnkappa istället.
– Molly efterträdde nallen Charlie som blev alldeles utsliten, berättar Britta som är så förtjust i kramsnö.
Snögubbar - det tycker hon verkligen om - liksom ljuslila penséer. En massa sådana ska denna trädgårdsälskande tangodansare (som gör sin allra sista arbetsdag den 30 april) plantera i trädgården.
Och skulle hon börja längta väldigt mycket efter sina många stjärnbarn, då är de aldrig långt borta. I själva verket har hon dem runt sig hela tiden.
De som förr var riktigt små, de har nu blivit riktigt stora och kan dyka upp precis var som helst och säga hej till sin gamla fröken.
Britta känner igen dem så väldigt väl.
– Jag vet nog vad alla heter.