Norran möter familjen i deras bostad på Anderstorp, i Skellefteå. Här har de skaffat sig ett liv. Både Renjbar Alqadhi och hans fru Haiveen Alarsallani jobbar inom kommunens stöd och service. Renjbar är fast anställd personlig assistent och Haiveen jobbar som boendehandledare på en gruppbostad, där hon har stora chanser att bli fast anställd inom kort.
– Det är stor brist på vårdpersonal i Skellefteå kommun. Vi är båda duktiga på språket, är utbildade och har svenskt personnummer, därför tycker jag att det är konstigt att vi inte får stanna, säger Renjbar.
För fem år sedan lämnade de sitt hemland, tillsammans med sina fyra söner, för att få bättre vård för barnen som lider av en ovanlig och allvarlig sjukdom.
– Jag gör allt för mina barn. De är de enda som finns i mina tankar. Jag har offrat mycket för att de ska få det bättre. Kärleken till barnen är drivkraften hos mig, säger Haiveen.
I Skellefteå går alla fyra sönerna i skola. Mellanbarnen Rawan, 10 år, och Rayan, 11 år, drömmer båda om att en dag bli läkare och de är duktiga i skolan. Familjens äldsta barn Rokan och yngsta barnet Robin lider båda av den allvarliga sjukdomen alfa-mannosidos.
– Jag hamnade i en depression då vi fick barnens sjukdomsbesked, berättar Haiveen.
Sönerna diagnosticerades med sjukdomen då de kom till Skellefteå. Den kan ge snabbt fortskridande symtom från centrala nervsystemet som ofta leder till en tidig död.
Sjukdomen är obotlig, men symtomen kan behandlas och lindras. Den påverkar många delar av kroppen. Exempel på symtom är nedsatt hörsel, nedsatt syn och skelning, muskelsvaghet, balanssvårigheter och svårigheter att samordna rörelser, intellektuell funktionsnedsättning, nedsatt förmåga att kommunicera och muskelsmärtor.
Familjens 13-årige son är rullstolsburen och 7-årige Robin har diagnosticerats med en ännu allvarligare form av sjukdomen. Det är en aggressiv och progressiv sjukdom, berättar de.
Familjen kom till Sverige med arbetsvisum och bodde de första två åren i Umeå. Där fick Renjbar problem med arbetsgivaren som vägrade betala ut lön till honom.
– Jag anmälde det till facket och till polisen, men har inte fått någon hjälp. Vi har levt under mycket stress under lång tid.
Första gången de ansökte om asyl var i november 2018, då fick de avslag. Nu har de flertalet försök med asylansökan bakom sig, där alla lett till avslag.
– Barnen är helt klart påverkade av att inte veta om vi kommer kunna stanna. De mår jättedåligt. De är stressade och har svårt att äta och sova, berättar pappan.
Det senaste utvisningsbeslutet kom så sent som i september. Där står det att familjen ska lämna landet innan den 6 oktober i år. Nu har familjen kontakt med en advokat i Stockholm som ska hjälpa dem att få till ett verkställighetshinder.
– Läkaren har sagt att bara resan tillbaka skulle kunna vara förödande för de sjuka barnen. De riskerar att bli förlamade vid en flygresa på över två timmar. I Irak finns inte samma tillgång till vård och de sjuka barnen skulle inte heller ha möjlighet att gå i skola, berättar Renjbar.
Vad har ni för tankar kring framtiden?
– Det är svårt att tänka kring framtiden. Det går inte att planera, menar Renjbar.
– Det enda jag tänker på är mina barn, att de ska få det så bra som möjligt, säger Haiveen.