Det är existentiell ångest, elände, tvivel och avgrundsdjupt mörker om människan som varelse som famlar runt i sin eviga längtan efter att bli älskad. Något i den här skildringen tilltalar väldigt många människor då den återkommande sätts upp på teatrar här och där. Själv har jag, trots att jag är lärare i ämnet svenska, ett ganska svalt förhållande till Ingmar Bergmans klassiska verk och har fram till nu avfärdat dem som ganska pretentiösa och snobbiga skildringar av människor jag har svårt att känna samhörighet med.
Sen kom det här köpstoppsprojektet och äntligen kunde jag hitta en ingång till att bättre förstå de högre stående människornas lidande. För ack och ve som jag lider! Glädjen och lyckan över att vara säker på att det här är det enda rätta att ta sig för har falnat. Det som kändes helt rätt 31 december och som kan liknas vid ett högtidligt äktenskapslöfte avgivet inför släkt och vänner känns nu mer som ett ok och elände att vakna upp till varje dag.
Alla andra verkar ha det så bra. De kommer glada och upplivade till jobbet, hälsar glatt på affären eller glimtar förbi via sociala medier. De är lyckliga och liksom strålar av ett inre ljus som lyser upp tillvaron. Deras liv innehåller också allt det som en människa behöver för att vara komplett och hel. Ozone Air Filter, vinterkängor som man kan köra bil i, snygga svarta kostymbyxor i rätt storlek, en riktigt fin vit blus, rädisefrön, fyra flak täckbark från Kåge såg, odlingstunneln TOR 300 48kvm och viktigast av allt; vårlökar. De har köpt vårlökar och haft i sina påskpynt och nu kommer de flytta ut dem i fina arrangemang på bron. Men inte jag. Själv vandrar jag håglöst runt och tycker att allt känns tråkigt, eländigt och tomt. Livet sker hela tiden men jag, jag nekas tillträde till det och får som ett utslängt styvbarn stå utanför fönstret och i smyg se på när alla andra lyckligt öppnar paketen på julafton. För mig finns inget annat än tomhet och ensamhet.
Ja så här känns det ju förstås inte hela tiden, jag skulle säga att jag större delen av det dagliga levernet är precis lika glad och nöjd som vanligt. Det är minimala stunder som mitt inre övre medelklasspretto spinner loss över tillvarons elände och fasansfulla ekande tomhet när jag stöter på situationer som utmanar min längtan efter att få äga något som jag inte har. Till exempel när Ica säljer ut små påskliljor efter påsk och jag får nöja mig med bara exakt det som står på listan.
Kort sagt så går det alltså bra med mitt köpstopp även om jag just nu är inne i den mest ansträngande fasen av att hålla i och hålla ut i en säsong som tilltalar mitt köpbegär något ofantligt. Än så länge har jag inte känt av något av den ödmjuka tacksamhet jag upplevde under mitt förra köpstopp men förhoppningsvis dyker den upp längre fram. Gör den inte det får jag helt enkelt vrida åt hårdare och se om lite mer avhållsamhet kan öka vardagsglädjen över det man har. Jag har inte tagit bort att fika på stan, äta på restaurang eller köpa godis, inte heller att avstå från nödvändiga inköp som tex nya glasögon. Börjar jag ställa krav på det misstänker jag att mitt inre pretto kommer yla som ett vilt djur och ”få åt nerverna” som man tidigare neutralt uttryckte sig om psykisk ohälsa hos lite bättre folk.
Ska det bli något av det måste jag dock invänta köpstoppandets slut eftersom ett riktigt överklassdrama innehåller något slags tjänstefolk som de lite bättre människorna kan anförtro alla sina egentligen rätt så ytliga problem. Undrar om det går under RUT? Jag klurar vidare på det och hoppas på våren som tinar fram min trädgård och alla de vårlökar jag redan tryckt ner i diverse rabatter. Jag tror jag överlever.