Ann-Sofi Löfstedt har haft många olika uppdrag inom lokal och regional politik.
Hon har fyllt 87 år, drivit tuffa frågor inom den lokala politiken och suttit i många olika nämnder. Hon säger själv att hon gjort avtryck.
Men också att det inte var helt enkelt som kvinna inom politiken när hon var som mest aktiv.
– Jag blev nonchalerad ibland och ifrågasatt och de kunde ignorera mig om jag till exempel räckte upp handen, men jag har alltid stått upp för min sak och argumenterat. Jag var inte beroende av att bli omtyckt utan drevs främst av de politiska frågorna, säger hon och tillägger:
– Som kvinna måste man jobba hårdare för att föra fram saker. Jag har talat med andra kvinnor och de säger att det är likadant i politiken i dag.
I höstas lämnade hon alla politiska uppdrag och tycker det känns okej.
– Men jag är fortfarande partiet trogen, understryker hon och ler.
Hon är född i Gäddträsk, Lycksele kommun och kom till Skellefteå 1959. Då hade hon redan haft uppdrag inom politiken i Härnösand och i Gävle.
– Från början hade jag små uppdrag här. Det var inte förrän barnen gick i högstadiet som jag började på allvar inom politiken.
Hennes föräldrar var inte politiskt aktiva, men Ann-Sofi säger att hon tidigt fick lära sig ta ansvar. Som 14-åring, då hennes mamma blev sjuk, tog Ann-Sofi på sig driften av familjens lanthandel, med allt vad det innebar.
Hon har bland annat varit ersättare i riksdagen, suttit i regionstyrelsen (dåvarande landstingsstyrelsen), i Norrans stiftelsestyrelse, fritidsnämnden, nämnden för regional utveckling och nämner flera andra. De politiska uppdragen går som ett pärlband genom hennes liv. Ett exempel är att hon som 70-åring blev ledamot i Hovrätten för Övre Norrland. Där satt hon i nio år.
Ett av alla starka minnen hon berättar om var när det kom förslag om att lägga ned det som då benämndes ålderdomshem i Skellefteå kommun. Det var 1985. Då gick Ann-Sofi igång.
– Det var helt galet, tyckte jag och skrev en insändare. Senare hade vi gruppmöte i partiet och det var många gubbar som satt där på den tiden.
En tavla som Norrans tecknar-Olle gjort hänger utanför hennes ytterdörr.
Ann-Sofi ville att partiet skulle gå emot förslaget. Det blev diskussioner och motargument, men hon stod pall. Till slut ändrade sig partigruppen och gick på Ann-Sofis linje – hon fick gehör i partigruppen, men inte cred för att hon lyft frågan.
– Partigruppen snodde frågan av mig men det struntade jag i. Det viktigaste var att vi fick behålla ålderdomshemmen – då och den frågan gav mig så mycket kraft.
Hon säger att hon alltid haft ett starkt patos för det hon trott på och drivit sina hjärtefrågor med stor energi.
Ann-Sofi fick tidigt upp ögonen för vårdfrågor och satt som ledamot i regionen (dåvarande landstinget) i 21 år. 1986 blev hon nominerad till dess styrelse och fick plats.
– Jag ville skaffa mig kunskap om vården så jag deltog i operationer och följde med ambulanspersonal på nätterna. Jag ville veta hur de hade det. Generellt så tycker jag att politiker lyssnar alldeles för lite på de som arbetar i olika verksamheter.
Har du något recept på hur fler unga ska vilja engagera sig i politik?
– Tyvärr, jag har inte det, men jag önskar fler skulle förstå hur mycket det ger en. Men tyvärr tycker jag att det mer och mer handlar om att ta uppdrag som ger bra betalt än att kämpa för sin ideologi. Det är synd.