Karin Degerfeldt.
– Jag drivs av att allt kan bli lite bättre – hela tiden och av att bygga ett hållbart samhälle och det är roligt att det finns en sådan här roll här, säger hon med övertygelse.
Hon heter som sagt Karin Degerfeldt och har haft titeln sedan den första oktober 2022. Hon är den första med den tjänsten, men inflikar att kommunens hållbarhetsarbete inte inleddes då. Man har bara inte haft den funktionen innan dess. Hon understryker också att hållbarhetsarbete inte är någon one-man-show, utan att man jobbar brett och djupt med sådana frågor på olika förvaltningar.
– Det har gjorts, och görs, väldigt mycket i våra verksamheter och vi har till exempel dragit igång ett nätverk som handlar om återbruk i byggsektorn, säger hon.
Sökte du tjänsten eller blev du ombedd att ta den?
– Jag sökte den, men det kändes som att annonsen talade till mig, säger hon och skrattar.
Hon förklarar att hållbarhet är gigantiskt och består av tre huvudområden:
X Ekonomisk.
X Ekologisk.
X Social.
Vad gör en hållbarhetsstrateg?
– Jag samarbetar genom möten, håller utbildningar och seminarier i hållbarhet och en del i min roll är att följa upp hur det går för Skellefteå, hålla koll på lagar och regelverk. Se till så att vi gör så rätt som vi kan, helt enkelt. Det är ett ständigt lärande och det kommer hela tiden nya rön.
Hon säger också att det, glädjande nog, skett en förflyttning av människors värderingar, att allt fler åker kollektivt och tänker mer hållbart.
– För de som flyttar till Skellefteå, till exempel, så ligger hållbarhet på tredje plats för dem efter arbete och bostad, säger hon och fortsätter:
– I begreppet ingår också social hållbarhet, som är oerhört viktigt men ibland ställs det på sidan av, tyvärr.
Där ryms exempelvis lika och schyssta villkor för människor, bland annat på arbetsplatser.
– Det är viktigt att knyta ihop miljö- och klimatfrågan med social hållbarhet. Jag kan väl säga att hela området är lite runt och fluffigt, men också väldigt konkret.
Hon är född 1979 och uppvuxen på en bondgård i en by utanför Skellefteå. Hon har examen i nationalekonomi med miljöinriktning.
– Mina föräldrar uppfattade nog mig som en trädkramare när jag växte upp, säger hon och skrattar gott.
Hon har studerat i Australien och bodde en tid i Göteborg där hon hjälpte små- och medelstora företag med milljöfrågor.
– Många gånger går företagen först och den europeiska politiken hjälper till just nu att driva frågorna.
Karin är kommunens personliga tränare i hållbarhet.
Hon har varit anställd vid Skellefteå kommun i fjorton år och tidigare haft chefsbefattning samt sysslat med upphandlingar och menar att Skellefteå som kommun har enorm utvecklingspotential att driva på en hållbar samhällsutveckling, exempelvis inom bland annat byggsektorn som är en stor aktör.
Hon drar ett konkret exempel för att förklara hur komplext området är:
– I min förra tjänst så bjöd vi in entreprenörer som fick veta att vi, Skellefteå kommun, vill bygga hållbart och vi behövde veta var företagen befann sig också. På så vis skapar vi förståelse för varandra och hittar bra sätt att utvecklas tillsammans. Vi saknar till viss del bra affärsmodeller för att utveckla hållbar byggande, för det är många saker som behöver jacka i varandra. Det handlar exempelvis om att förändra lagstiftning, förklarar hon och fortsätter:
– Men vad är ett klimatneutralt anläggningsprojekt? Än i dag så finns det inte definierat i Sverige.
Vad är du mest stolt över som hållbarhetsstrateg?
– Att jag förhoppningsvis inspirerar andra, lär mig nya saker och bidrar till en positiv framtid. Vi kommer inte att bli klara, utan det viktiga är att utforska nya sätt, ta nya kliv. Jag får ofta höra att man tror att mitt jobb innebär att jag ska begränsa folks vardag men det är tvärtom, säger hon med skärpa.
Vilken fråga skulle du önska att alla Skelleftebor gjorde ur ett hållbarhetsperspektiv?
– Vi måste alla hjälpas åt kring transportfrågan, men det innebär ju också att ändra mönster.
Lever du som du lär?
– Nej, svarar hon, skrattar till och fortsätter:
– Det är jättesvårt att göra det och jag kan väl säga att jag inte gör nog mycket, men det sägs att jag var den första privatpersonen i Skellefteå som hämtade ut ett tankkort när biogasanläggningen var klar, och jag försöker tänka på vad jag köper så gott det går. Min trätandborste är väl en sådan liten sak i sammanhanget.