Norran träffar Ingegerd Öhberg i hennes stuga i Boviken. Stugan ligger ute till försäljning. "Sedan jag förlorade hunden åker jag sällan hit", säger Ingegerd.
Om nu någon tror att Ingegerd Öhberg är "en före detta sjukgymnast" stämmer det inte. Som 80-åring fick hon ett sommarvikariat på en rehabverksamhet i Umeå, och hon arbetar fortfarande som volontär ibland.
Men för att ta det från början – Ingegerd växte upp på Morön i Skellefteå. Hon visade tidigt ett intresse för allt som hade med cirkus att göra, så när barncirkusen SOL startade i Skellefteå föll det sig naturligt för henne att börja.
– Jag var funtad så att om det blev en stunds väntan letade jag upp en vägg och ställde mig på händer, säger hon.
Barncirkusen kan ha haft viss betydelse för Ingegerds framåtanda. Att i så tidig ålder åka runt och uppträda på olika ställen dit hon ofta skulle ta sig på egen hand förde med sig ett slags mod hon haft nytta av genom livet. Som 16-åring bad hon fru Bronett att få följa med Cirkus Scott på turné och tog chansen att kolla in akrobaterna på nära håll.
– Förstå vad roligt vi hade, säger Ingegerd.
Ingegerd Öhbergs träningsintresse började med cirkus. Idag håller hon igång genom att springa och leda bassängträning på NUS.
Cirkuskonsterna övergick till kampsport när Ingegerd började med judo i sin ungdom. Hon studerade till språklärare på universitet i Umeå men så fick hon se en sjukgymnast utföra sitt arbete och kände direkt att det var mer hennes "grej". Intresset förde henne till Västberlin där det fanns en utbildning som var godkänd i Sverige.
– Det var lite ovanligt på 60-talet att kvinnor åkte utomlands och studerade, och nog var det spännande. Men jag tänkte att jag har ju judon så om någon anfaller mig kan jag bara slänga ner dom på marken.
Fästmannen Lennart bodde kvar i Umeå under de tre åren Ingegerd studerade. De träffades ibland på loven och lyckades hålla ihop relationen. När Ingegerd var klar med utbildningen flyttade de ihop i Umeå och Ingegerd fick jobb på sjukhuset. Åren gick, de bildade familj, och det var först på 80-talet det tog fart med löpningen.
– Det började med att en släkting anmälde sig till Midnight marathon i Skellefteå. Jag tänkte: kan han så kan jag. Han var i och för sig bara i 30-årsåldern och jag var 43, men jag köpte ett par frottéshorts och började träna.
Ingegerd Öhberg har tävlat med Jalles TC i nära 40 år.
Loppet utgick från Nordanå och på andra varvet började det bli mörkt – och regnigt.
– Jag bar glasögon och såg ingenting, vattnet rann och du kan ju gissa hur bra det var med frottéshorts? Men jag tog mig i mål i alla fall, även om jag hade dåliga skor och det kändes som att jag inte hade några fötter kvar.
Ingegerd fnittrar. Faktum är att hon inte bara tog sig i mål den där natten, hon fick pris som en av de bästa i sin åldersklass. Priset var en tavla, men i samma sekund som hon skulle välja sin favorit var det en karl som ryckte den åt sig.
– Jag ville inte slåss med honom, men jag tänkte: aldrig mer ska jag göra detta. Sedan anmälde jag mig till Vintermaran i oktober.
Ett liv fullt av minnen av alla de slag - Ingegerd Öhberg har många historier att berätta.
Det blev rätt många maratonlopp efter det: som mest fyra per år i städer som Stockholm, Budapest, London, Beijing och Berlin. Ingegerd tävlar för Jalles TC och sin bästa tid gjorde hon i ett lopp i Umeå, då hon sprang de 4.2 milen på tre timmar och 41 minuter. I dag tar det ungefär fem timmar.
– Tiden har aldrig varit viktig för mig, jag tycker bara det är roligt. Så mycket glädje jag fått genom att röra mig och använda kroppen, som jag genom mitt yrke kunnat ge tillbaka till dom som förlorat den förmågan.
Ingegerd Öhberg håller igång med löpningen. "Den ger mig så mycket glädje", säger hon.
På 80-talet jobbade Ingegerd i Vietnam för Sida och på 90-talet studerade hon österländsk kultur, språk och medicinsk smärtbehandling i Kina. Hon pratar både vietnamesiska och kinesiska. Efter en svår tid 2013 då hennes man gick bort, började hon engagera sig i projektet Hand in hand som bistår med bland annat utbildning och hälsovård till en indisk by hon besökt flera gånger. Och hon fortsätter springa.
– Jag är van att springa själv och behöver inte någon att springa med. Men i klubben springer vi tillsammans och det klart att det är roligt. Vi har bland annat åkt på träningsläger till Mallorca och Portugal, en grupp på 10-15 personer som springer med en av Sveriges bästa tränare Rune Larsson. Då följer alla den som springer långsammast och vi springer hela dagen på landsväg, strand och i bergen. Det är ett sätt att se landskapet, och Portugal är så vackert med alla apelsinodlingar.
Av allt Ingegerd sett och upplevt i sitt liv ryms endast en bråkdel i ett reportage och när vi skiljs åt säger hon lite i förbifarten:
– Jag har ju inte hunnit berätta om när jag mötte de hundra björnarna i Alaska.
Men det får bli annan historia.