Jag är välutbildad och går dag ut och in till mitt jobb. En liten snabb undersökning bland bekanta ger informationen att jag uppfattas som lugn, har fötterna på jorden, är kunnig inom flera områden och stabil på alla sätt och vis.
Om du som läser det här är tidningsbudet som delade ut tidningar på Brännan, närmare bestämt Dammgatan i februari 2009, förstår jag att du inte alls håller med om det där stabila inslaget. Det du såg klockan 03.00 var nämligen mig i mitt esse då jag iförd nattskjorta, vinterjacka och power boots stod på en parkering och försökte slita lös inredningen ur en gammal Mercedes. Det måste ha sett rätt märkligt ut när du kom körande, framför allt eftersom det i baksätet på bilen stod ett barn i ettårsåldern och hoppade i baksätet. Barnet var väl påklätt, jag hoppas du hann uppfatta att hen var iförd både overall, skor, mössa och vantar. Jag menar, ångest i all ära, men lite folkvett får man ju ändå lov att ha!
Jag förstår att du under åren som gått har funderat på om det du såg var verkligt eller bara en dröm, du kan ju ha slumrat till på mopeden. Låt mig då försäkra dig om att jo, det VAR på riktigt. Däremot vaknade jag liksom till när du helt chockad över vad du fick se körde rakt in i den stora snöhögen och försvann i ett moln av snö. Då passade jag på att springa in med barnet i famnen för att undgå poliseskort till psyket.
Har du möjligen undrat hur det här överhuvudtaget kunde uppstå? Jo men det var ju så att mitt hus brann ner till grunden på trettondagsafton 2009. Jag var redan ganska sliten efter barnafödande och kolikbestyr så min resterande ork flög mot den svarta natthimlen tillsammans med allt vi ägde och hade.
Efter det fick jag svårt att hantera oro och stress på ett inte så hälsosamt sätt. Till exempel genom att få för mig att jag hade tappat bort den enda kvarvarande nyckeln till familjens bil då alla andra brunnit upp. Vad gör man då klockan 02.30? Ja men det givna svaret är ju att gå ut och leta och vända upp och ner på bilen. Barnet vaknade såklart och fick följa med, ingen vettig människa lämnar ju en ettåring ensam mitt i natten! När den inte låg på väg till bilen, under bilen eller under bilmattorna blev det väldigt svårt att låta bli att bryta lös inredningen för att kontrollera att den INTE hade åkt ner bakom den på något, för mig idag, helt omöjligt sätt. Men då fanns det BARA möjligheter, allt kunde ske!
Tack och lov kom ju du körande så jag aldrig hann bryta loss dörrsidor och annat, jag tror att det hade varit extremt svårt att bortförklara för min man vad som hade hänt med inredningen. I stället sprang jag in och tog fart för nästa steg, att väcka min stackars sovande man och tvinga honom att riva upp hallgolvet ifall nyckeln låg bakom en golvlist eller något annat lika osannolikt. Fast den gjorde ju inte det. Nyckeln låg hela tiden på skrivbordet där vi la våra nycklar fast till HÖGER om datorn i stället för till VÄNSTER. Åh. Det tänkte jag inte ens på att kontrollera.
För att göra en lång historia kort så återhämtade jag mig från det här tillfälliga rycket av galenskap. Jag fick hjälp att hantera oro och ångest och lärde mig stå ut med obehagliga tankar. Efter ett tag försvann de helt och jag återgick till att vara jag. Dock med erfarenheten av att ha prövat att inte kunna hantera sina känslor och inte kunna tänka logiskt och klart. Låt oss vara ödmjuka i mötet med andra och inte så snabba på att tänka att psykisk ohälsa gör en människa sämre.
Under fel förutsättningar kan vem som helst tappa fotfästet och plötsligt är det du själv som står där och funderar på hur man bänder lös instrumentpanelen på din bil. Med rätt förutsättningar kan du sedan blomstra, lära dig av upplevelsen och bli starkare än du någonsin varit. Det finns bara möjligheter och allt kan ske.