Hemma hos oss blåser förutom höstens löv också förändringens vindar. Hela hennes liv, och halva vårt, har vi delat hem och vardag och nu bor hon inte längre här. Det kanske borde kännas som den ultimata föräldrabedriften, ändå känns det stundtals mer som att ha förlorat en del av sig själv. Jag väntar fortfarande på att hon ska storma in och slänga kläderna i hallen, dricka litervis med mjölk och prata sju stugor full. Nu får vi i stället lite mer sporadiska besök och uppdateringar om livet som pågår.
Det måste få vara så. Jag förstår det rationellt, även när nostalgins skimmer får mig att längta efter sedan länge försvunna stunder fyllda med Bolibompa, vällingflaskor och luddiga bebishuvuden.
Men en sak som är bra med att ha ett vuxet barn, och som inte alls är relaterat till henne, utan till omvärldens stundtals förlegade syn på vad ett ”gott föräldraskap” innebär är att man kan säga att det gick bra, barnet växte upp till en självständig och ganska fantastisk människa, trots alla självutnämnda experters pekande fingrar. Måste här göra ett tillägg eftersom folk i allmänhet säger föräldraskap, men då menar mammor. Det finns många områden där jämställdheten så att säga har en bit kvar, men utan tvekan kan man konstatera att föräldraskapet fortfarande är ojämställdhetens högborg. När det gäller det ojämställda föräldraskapet är dessutom människor som vanligtvis skriver under på betydelsen av jämställdhet, att alla människor oavsett kön ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter, helt plötsligt exakt lika konservativa som de allra mest hårdslipade ”inte-alla-män”-männen.
Som ett exempel: ”Hur kunde du gå tillbaka och jobba när ditt barn var så litet?” (Frågade ingen någonsin en pappa som gick tillbaka på heltid när hans nyfödda bebis bara var 10 dagar gammal.) Eller klassikern: ”ja, alltså det är ju en jättefin tanke att dela på föräldraledigheten, men för just oss unika snöflingor fungerade det inte.” När man sedan artigt ställer frågan, vad var det som var hindret? Så kommer svaren som handlar om allt från ekonomi, yrkesval och personlighet till ödets olyckliga slump, men som alltid leder till samma könsbaserade konsekvens att en vuxen människa som valt att sätta ett barn till världen omöjligtvis kan ta sitt samhälleliga och föräldraskapsmässiga ansvar ens under den korta tid som det lilla barnet behöver sina föräldrars omvårdnad. Nej, jag pratar nu inte om mammor som är föräldralediga, utan om pappor som inte är det.
För att inte tala om alla helt orimliga förklaringsmodeller som handlar om att män som klarar av såväl yrkesliv som vardag, och dessutom generellt i samhället anses vara betrodda och kompetenta nog att jobba som förskolelärare, sjuksköterskor, undersköterskor, läkare, barnskötare, psykologer, socionomer, projektledare, strateger och chefer inte skulle vara förmögna att klara av ett basalt föräldraskapsansvar? Haha tillåt mig skratta, eller i det här fallet gråta, över människors fantasifulla förmågor att skapa sanningar baserade på devisen: ”Gärna förändring, så länge jag inte behöver göra något annorlunda.”
För att kunna skapa ett rättvist, hållbart och jämställt samhälle behöver vi fundera på hur vi gör föräldraskap och varför. För barnen växer upp och flyttar ifrån oss, men samhället består.