Krönikören skriver om elegans och stil – men också om att duga.
Och ändå så fortsätter människor att beställa fast fashion nästan snabbare än vad de stackars fabriksslavarna i Asien hinner sy dem. Varför?
Jag gillar snygga kläder, det är inget snack om det. Hela livet har jag drömt om att vara tjusig och välklädd, alltid med en liten lätt dragning åt damhållet. Dräktjacka, finns det något vackrare plagg? Har jag lyckats med denna min ambition? Nej du. Inte i särskilt stor utsträckning. Emellan min idealbild av mitt välklädda yttre och mig själv står slöhet, bekvämlighet och en filosofisk inställning till vad som egentligen är viktigt på riktigt. Är snitsiga dräkter, högklackat och en liten handväska med guldfärgad kedja till axelrem praktiskt och bekvämt att bära i mitt arbetsliv? Oh, absolut inte. Jag fryser lätt, har ofta ont i nacke och rygg och kan under en arbetsdag träffa både Skolverket och sitta på golvet och samspela med 6-åringar.
Ändå fortsätter jag med en dåres envishet med att önska att jag ska vakna en dag, skutta upp och i min tjusiga, damiga dräkt och utföra stordåd klädd som mina drömmars prinsessa. Snyggt sminkad och fixad i håret är jag också alltid i den här visionen. Vision är också rätt ord för det här, ty så här långt har det mycket sällan hänt. Ja, jag kommer påklädd till arbetet varje dag men kombinationen av kläder, make up och hårfix möter sällan de nivåer som min vision består av.
Människan fungerar så här. Du, jag och alla andra. Vi är sociala varelser som strävar efter att höra till och känna oss ”rätt”. Kläder har alltid varit ett sätt att markera sin tillhörighet och visa status. Min bild av den damiga dräkten är starkt kopplad till duktiga starka kvinnor som har saker under kontroll och får saker att hända. De är framgångsrika och lyckas med de saker de företar sig. På ytan sett då. För min bild av de här kvinnorna är ju bara baserad på saker jag kanske framför allt sett via media under säg de första 15 åren i mitt liv. Hur de EGENTLIGEN mådde, kände sig eller faktiskt lyckades med livet har ju inte jag en aning om. Jag har bara fastnat vid den bild av dem som visades upp och fattat tycke för klädstilen som en markör som gör något jag också vill göra; vara bra och lyckas med livet.
Och så är det ju såklart också med alla som trots kunskap och vetskap om vad fast fashion gör med världen fortsätter att beställa grejer från de här företagen. Man har en bild av vem man vill visa upp sig som och fortsätter köpa drömmen gång på gång på gång men når inte fram. För känslan av att genuint känns sig rätt och höra till kommer inifrån en själv när man sluter fred med sig själv och omfamnar att man är människa med de fel och brister som hör till.
Det kräver arbete att komma dit och för min egen del har jag kämpat hela livet för att landa i att jag får lov att vara tillräcklig som jag är. Vissa dagar går det bättre och andra sämre men jag kämpar på!
Och fick jag önska mig något vore det att alla medmänniskor som kämpar med ångesten över att inte vara tillräckligt bra skulle få vakna med insikten att de faktiskt är det och sedan kunde avinstallera apparna från de här företagen som utnyttjar vår universella rädsla att inte vara nog bra för att få vara med. Vi duger.