Redan som sjuttonåring fick Sara Brodin ett erbjudande om att jobba som tatuerare i Skellefteå. Eftersom tatueringar inte var särskilt vanligt då blev hon chockad av erbjudandet och tackade nej.
– Det kändes inte som ett riktigt yrkesval. Jag tänkte att mamma inte skulle bli glad om jag hoppade av gymnasiet för att bli tatuerare, säger hon.
Efter att ha läst klart bildlinjen på gymnasiet jobbade Sara ett par år inom äldreomsorgen. Som 22-åring var hon med om en trafikolycka som kom att förändra mycket för henne. Det var en frontalkrock där föraren i den andra bilen avled. Själv satt Sara fastklämd i 40 minuter innan räddningspersonalen lyckades få ut henne ur bilen. Hon bröt ena armen och ena benet och tvingades vara sjukskriven i ett halvår.
– Jag målade mycket medan jag var sjukskriven. Då insåg jag att jag måste göra någonting.
Efter sjukskrivningen läste hon en tvåårig bildlinje på Solvik folkhögskola. Sedan läste hon några månader på en språkkonsultsutbildning vid Umeå universitet innan hon hoppade av. Hon visste inte vad hon ville göra härnäst. Saras lillasyster som redan bodde i Norge föreslog att Sara också skulle flytta dit.
– Jag hade aldrig tänkt en tanke på att flytta utomlands, men jag bestämde mig för att ge det ett halvår. Jag gjorde slut med min pojkvän och flyttade till Oslo. Det var verkligen utvecklande för mig som person. Alla dörrar stod öppna och jag valde att omfamna livsförändringen, berättar hon.
Utan Saras vetskap hade hennes syster lyckats övertala sin norska tatuerare att ge Sara en chans. Tatueraren erbjöd Sara att bli lärling hos honom. När finanskrisen 2008 gjorde intåg blev Saras före detta pojkvän varslad från sitt arbete i Skellefteå. Då beslutade han sig för att flytta efter Sara till Oslo.
Den norska tatueraren visade hur Sara skulle göra, sedan fick hon klara sig själv och lära sig på egen hand. Sara tror att det var bra för det hjälpte henne att hitta sin egen stil.
– Jag var ganska blyg och ängslig när jag var yngre, och att tatuera innebär att ta stort ansvar mot kunden. Jag fick helt enkelt lära mig att våga, berättar hon.
Som tatuerare går en hel del tid efter arbetsdagens slut åt att teckna och skissa på morgondagens tatueringar. Dessutom pendlade Sara några mil till och från jobbet varje dag.
– Det blev för mycket att pendla, jobba, teckna och samtidigt vara nybliven förälder så jag gick in i väggen. Jag funderade mycket på hur jag skulle göra för att få ihop allt, ge upp tatuerandet eller ge upp Oslo. Det var inget lätt beslut, berättar Sara.
Förra året bar flyttlasset iväg mot Skellefteå igen efter elva år i Oslo.
– Jag trodde att det skulle vara enkelt att flytta hem men det var svårare än jag trott. Vänner och bekanta här i stan hade hunnit gifta sig och skilja sig och skaffa barn. Men nu har vi skaffat lägenhet, börjat jobba och liksom etablerat oss igen.
Idag har Sara sitt eget tatueringsföretag. Hon och tatueraren Sanna Hedström delar på studion Carousel Tattoo på Älvsbacka.
– När jag tänker tillbaka så var det ju ganska knäppt att jag fick två erbjudanden om att börja tatuera, trots att jag inte hade någon erfarenhet – och idag är jag egenföretagare. Att jag blev tatuerare var ödets ironi.