Theodor Ekenstedt: Inget sprider julens glada bud som ett snöfall

Det måhända att detta inte är allmängiltigt, utan snarare i allra högsta grad personligt, som ett resultat av för många pågående projekt och någon slags pliktkänsla som inte riktigt kännetecknar 80-talisten. Men det kanske också är så att ni alla, innerst inne, kommer känna igen er ändå. Vi får se. 

Hursomhelst. Med årens outtröttliga framfart växer den sig starkare, förkärleken till ett gäng företeelser till synes vitt åtskilda. De bringar mig sådan frid att jag kan knappt finner orden, blir salig av blotta tanken. Så som följande exempel: Du vaknar upp, tar på dig ett par tofflor och i takt med den dova julmusikens bjällror tassar du fram till köket, kanske du mumsar på en överbliven skumtomte från gårdagskvällen, vem vet, det är jul – ingen kommer döma dig. Och sedan ser du det. Snöflingor stora som vantar singlar ner från skyn. Du tittar ut genom fönstret, ställer dig på tå för att se bättre. Två decimeter. Nu äntligen kan julfriden börja.

Skumtomten förblir ouppslukad, övergiven på köksbänken, när tofflorna byts ut mot kängor. Du måste skotta. Äntligen lite julefrid. 

Alltså, seriöst – jag älskar att tvingas skotta. Vi har en lång uppfart som jag tar hand om med en snöslunga av mittemellan-storlek. Det är rogivande, visst, men det handlar framförallt om något annat. För det är inte så att jag gillar självaste aktiviteten särskilt mycket – känner exempelvis alltid djup tacksamhet när grannen svänger förbi och tar snövallen med traktorn.

Tror det ligger i det där "måste". 

Hur mycket viktigt man än hade innan man insåg att man måste skotta är det underordnat skottningen (eller, klart det finns undantag, som kanske en heimlich-manöver eller så). Men generellt finns det inte något bättre att göra än att bara göra just det, att skotta. I så många andra aspekter av livet är det alltid en kamp mellan inneboende motivation, maximal nytta och begränsade tidsresurser. Och vad man än väljer så känns det alltid som att det i efterhand fanns ett annat val som kanske hade varit lämpligare. 

Men tänk då att blicka ut genom fönstret, mitt i valet och kvalet kring något viktigt, och se att det snöat så mycket det senaste dygnet att inget annat ens kan övervägas förrän man fått bort snön. Alla måsten som hade en sekund tidigare hamnar längre ner i priolistan. Först måste man skotta. 

Just ja, som jag nämnde tidigare finns fler, angränsande företeelser också. För er som inte skottar, kanske bor i lägenhet och njuter av en skottfri vardag. Då kan jag upplysa er om att det är samma känsla som när man blir uppenbart och smittsamt sjuk och måste (precis, igen ett måste) ställa in alla besök, ärenden eller åtaganden man hade planerat. Och så förstås, när man kliver in i en buss, låt oss säga en som går mellan två norrländska kuststäder, och inser att det inte finns närapå någonting alls av allt som man borde göra som här går att göra. Det är bara att fälla bak stolsryggen och stoiskt invänta sin slutdestination. 

Så nästa gång du måste skotta, blir sjuk eller sitter så där alldeles extra improduktiv i en buss: ta vara på känslan och låt julstämningen sprida sig ända ut i fingerspetsarna. Det kan nämligen vara en av få gånger i livet när du vet, bortom all tvivel, att du prioriterat rätt. Det finns inget annat du borde göra än det du gör just där och då.