Himlen över Byske sken i magiskt guld och skimrande, värmande rosa. Ur teven hördes Jill Johnson sjunga "This is your last song".
På kvällen, tisdagen den 15 augusti, somnade min fina farfar in i den eviga sömnen. I sin egen säng. Vid sidan av sina nära och kära.
Dagen innan sprang han (bokstavligen) runt och fixade hemma med pigg hjärna, men med en kropp som sagt upp sig för ett bra tag sen. I vanlig ordning såg han till att alla hade det bra och spred glädje och lugn omkring sig. Den sista mening mina barn hörde honom säga, när vi tillsammans besökte honom och min farmor ett par veckor tidigare, var: ”Ja, man har då ingenting att klaga på."Vid samma tillfälle gav han mig och mina barn fina komplimanger, skämtade, skrattade och dukade bordet fullt med fikabröd, precis som alltid när de fick besök. Detta trots att han då visste att hans livsäventyr inom kort skulle vara till ända. Och hans beteende den dagen var precis som det alltid varit; ärligt, varmt och kärleksfullt.
Jag är tacksam för att farfar alltid var närvarande och tog sig tid att vara med mig och min bror (och senare även med våra barn).
Jag kommer att minnas hans humor, ständigt positiva inställning (har nog aldrig hört honom klaga överhuvudtaget) och tålamod.
Jag minns hur han bjöd oss på kolabönor och geléhallon ur glasskålen i köksskåpet (fastän vi bara fick äta godis på lördagar) och stack till oss en tjuga så snart han fick läge.
Farfar tog med mig på mina första hästäventyr. Han var en klippa på att plocka bär och delade glatt med sig till alla som ville ha. Han är en av de snällaste och generösaste människor jag någonsin träffat.
Jag känner tacksamhet för alla fina stunder vi haft tillsammans och önskar honom en fridfull vila.
Familjen gm Sara