Den 5 januari avled Sören Hedlund, min älskade make, och min pappa, lugnt och stilla på Buregården. Han fick leva i 94 innehållsrika år.
Pappa var en äkta Burepajk som levde och verkade hela sitt liv i Bureå. Han var son till F O och Annie Hedlund och växte upp vid älven. Pappa hade en fri och lycklig barndom och fick tidigt förtroendet att köra båt och leva vildmarksliv i Oxviken. Att bygga och konstruera, och att få saker att fungera, var han tidigt intresserad av. Min farfar F O hade verkstad så det fanns tillgång till verktyg och material. Här tillverkade pappa bland annat exklusiva slangbellor till traktens grabbar. Arbetsvalet föll sig naturligt, Sören började på verkstaden och fortsatte på F O:s bana med vvs. Lite skojsamt brukade pappa säga att han nog varit inne i de flesta hus i Bureå med omnejd, och det stämde nog. Det var en ovärderlig kunskap som kom väl till pass eftersom han var engagerad i brandkåren. Pappa körde brandbilen, hittade till de flesta hus och var väl förtrogen med Bureås småvägar. l 40 år var Sören brandman och det var inte med lite stolthet jag ibland fick följa med och tanka brandbilen efter utryckning.
Pappa började sjunga i Manskören när han var 20 år och fortsatte så fram till sin 90-årsdag. Det blev ett antal övningar och framträdanden, för sångarâren blev faktiskt hela 70 stycken. Sören var en välbekant person i Bureå och många har nog sett hans gulnade sångarmössa på Folkets hus trappa på Valborg.
Idrott i alla dess former var ett av hans intressen, främst fotboll förstås. Sören spelade vänsterytter i fotbollslaget i många år och satte ett antal mål i nätet.
Pappa var inkallad vid F21 under krigsåren och otaliga är de lumparhistorier vi fått höra om 504 Hedlund. Han var en väldigt god berättare och vi barn och barnbarn tyckte det var spännande att lyssna.
1949 gifte han sig med mamma Karin och sedan har de följts genom livet. 66 bröllopsdagar hann de uppleva tillsammans. Huset på Disponentvägen och sommarstugan på Törnäset blev familjens hållpunkter.
Familjen bestod av pappa, mamma och två döttrar. Kerstin föddes 1950 och Barbro 1956. Någonting obegripligt händer 1995, Kerstin dör och det blir ett hårt slag för hela familjen.
Pappa har alltid varit en händig man som alltid hittat lösningar. Inget var omöjligt, allt gick att laga, från motorer till våra leksaker. Modellbåtar med otroligt små detaljer blev en syssla som han tog sig an hemma i pannrummet. Här gällde verkligen precision och noggrannhet, två egenskaper som pappa besatt.
Att aktivt vara med sina barnbarn var viktigt och vi kommer att sakna honom otroligt mycket, men är samtidigt tacksamma att vi fick ha kvar honom i så många år. Ett 94-årigt liv lämnar många spår, spår som vi ska minnas, vårda och bära. Djupa spår som aldrig ska försvinna, så länge vi minns lever han!
Karin och Barbro