Tidig midsommardagsmorgon, omgiven av familjen, fick vår kärleksfulla, busiga och innerligt älskade make, pappa, svärfar, morfar och farfar avsluta sin livsvandring och stillsamt somna in.
Pappa föddes i Strömfors, Boliden, en Palmsöndag i april 1938, som nummer tre i en skara på sju barn till Mirjam och Gustav Holmberg. Pappa pratade ofta med glimten i ögat om att han var lyckobringande eftersom han "föddes med segerhuva".
När pappa var 14 år avled hans mamma efter en längre tids sjukdom och familjen fick kämpa för att hålla ihop. Pappa berättade ofta om hur uppväxten hade präglat honom och gett honom hans tro och grundläggande värderingar. Barndomshemmet, som alltid stod öppet för människor som behövde hjälp, bidrog till det engagemang och civilkurage som kännetecknande pappa där han alltid värnade och stod upp för den lilla människan.
Som ung var pappa sportsligt aktiv och hans intresse för natur och friluftsliv grundades redan då. Pappa var både arbetssam och livsnjutare. Han var händig med det mesta och byggde både nytt från grunden och repade det som var gammalt. Han tyckte om att fiska och njöt av att vara ute i naturen och plocka bär. Att lyssna till jazziga och blå toner, både på skiva och live, var också något som han uppskattade.
Pappa hade en stor fallenhet för matematik och hade planer på att bli ingenjör. Efter att ha arbetat en tid som elektriker i gruvan i Boliden började han hösten 1957 att studera på Hagabergs Folkhögskola i Södertälje.
Den hösten förändrades pappas liv då han, enligt honom själv, träffade en spontan, öppen tjej med utstrålning "som var så handlingskraftig att hon tog kontakt med mig – en fåordig och blyg norrlänning"
Mamma och pappa gifte sig 1963 och fick mellan åren 66-72 oss fyra efterlängtade barn. Att vi barn i deras efterföljd "velat bejaka livet" och gett dem 16 barnbarn var pappa oerhört tacksam och glad över. Mamma fortsatte att vara pappas stora kärlek genom livet. Han uttryckte nyligen att "den som betyder mest i mitt liv och som jag inte skulle kunna leva utan är mitt livs kärlek och stavas Kerstin".
På Hagaberg upplevde han också en kallelse till att bli ordets förkunnare, något som han först upplevde orimligt eftersom han stammade. Ändå sökte han och kom in på predikantutbildningen och fick där vara med om ett helande rörande sin stamning. 1964 avskildes pappa som predikant och verkade inom EFS i Västerbotten fram till sin pension. Han var mån om att evangeliet skulle befria människor och visa på Guds stora nåd och förlåtelse.
Det är med glädje vi barn och barnbarn fått följa deras kärlek genom åren. När de firade sitt guldbröllop och förnyade sina löften till varandra berördes vi starkt och instämmer alla i ett av barnbarnens spontana ord "det är såna som ni som får oss att tro på äkta och livslång kärlek".
Pappas största glädje och stolthet i livet var hans familj. Somrarna, då vi fick semestra tillsammans under enkla förhållanden, svetsade oss samman. Resandet i vårt avlånga land kom med åren att bli en livsstil där han och mamma fortsatte att knyta kontakter som kom att bli nära och kära vänner.
Pappa lämnar ett stort tomrum efter sig och den saknad vi känner är stor. Men de ljusa och glada minnena som vi bär med oss gör, tillsammans med tron att pappa fått komma hem till sin frälsare, att sorgen blir lättare att bära.
Familjen gm barnen Maria, Michael, Magdalena och Mirjam