Sisko Burman, Skellefteå, har avlidit.
Lördagen den 25 januari tog jag och min mor farväl.
Livets resa började i finska lappland, Vaattojärvi, den 17 april 1937. Mamma var nummer fem av sju syskon. Som femåring tvingades hon, på grund av andra världskriget, att flytta till byn Kaupinen utanför Kiruna och bo hos en svensk familj. Efter krigets slut fick hon återförenas med sin finska familj. 19 år gammal flyttade hon tillbaka till Kiruna och jobbade där på hotell och kemtvätt.
Hon och min far Martin träffades och tycke uppstod. Mamma var dålig på svenska, men tydligen var det inget hinder för deras resa tillsammans fortsatte. Fritiden ägnades åt skidåkning och fiske i arken på Torneträsket. Jag föddes 1965 och 1966 gick flyttlasset till Luleå. Mamma fick städjobb på Luleå lasarett och satte också stort värde på att ha ett välstädat hem.
Resor till hembyn i Finland blev det varje sommar under min uppväxt. 1974 gick flyttlasset till Boliden, vilket också innebar kortare resor till sommarstugan i Bergnäs. I stugan njöt mor och far av närheten till naturen, varför de valde att bygga om och flytta dit 1983. En stroke redan vid 60 års ålder gjorde dock mor halvsidesförlamad. Hon tränade sig till att kunna gå riktigt bra. Tyvärr kom nästa stroke bara två år senare. Den tog hårt och livet i rullstol började. Flytt till Skellefteå blev därför nödvändig och 1999 sålde de sitt älskade Bergnäs.
Då pappa dog 2012 fick mamma nästa stora stroke, med stora talsvårigheter som följd. I tre år bodde hon själv, med fantastisk hjälp av alla fina på hemtjänsten, men valde sedan att flytta till Dammens äldreboende. En stor hjälp i hennes och min vardag har också varit Ledsagarservice. Utan den hade hon inte kunnat komma ut i solen på promenader som hon älskade.
Min mor hade ett hjärta av guld. Tänkte så mycket på alla andra utom sig själv. Var alltid tacksam och hade nära till skratt, trots sin situation. Det finska temperamentet fanns också nära till hands, men aldrig långvarigt.
Kaipaan sinua.
Anki