Min pappa, svärfar och vår farfar, Rune Johansson, har efter en längre tids sjukdom somnat in.
Som yngst i en barnaskara på sju föddes Rune 1932 i Båtskärsnäs, Baskeri, som son till Agda Strömbäck och Nils-Johan Johansson.
Omhuldad av de äldre syskonen och föräldrarna växte Rune upp i arbetarbaracken Betlehem som hörde till sågverket på orten. Mamma Agda lade ner sin själ på att skapa ett rent och ordnat liv för barnen. När barnen kom hem från skola fick de hänga upp sina kläder på krokar för inspektion, inga objudna gäster skulle komma innanför lägenhetens dörrar och skulle olyckan ändå vara framme kom sabadillättikan fram.
Livet var på den tiden fyllt av stora umbäranden. Storasyster Mildred berättar hur de kröp upp på en kommod i en skrubb bakom spisen för att få värme under kalla dagar, hur de tidigt fick börja arbeta, men också hur de tillsammans med de mängder av barn som fanns på orten hämtade svagdricka från bryggeriet och passade på att bada vid stranden och sola på de varma stenarna, trots de mängder av krossade glasflaskor som fanns på botten.
Livet i skuggan av sågen kom att prägla Runes uppväxt. Mamman bidrog till försörjningen med att lasta spink i lastrummen på pråmarna som sedan tog ut virket till båtarna som låg ute på redden. Pappan var något av en allkonstnär och arbetade som smed, dykare, frisör, lagade båtar och byggde fantastiska modellfartyg, var dessutom en skicklig kock och händig med både nål och tråd.
Vi som fått förmånen att följa Rune genom livet kan se var han fått sina anlag ifrån. Rune hade även ett stort sport- och idrottsintresse och spelade under ett antal år fotboll i Båtskärsnäs IF samt i MBSK efter flytten till Skellefteå.
I Runes två år äldre bror Östen hittade han sin livskamrat. De var oskiljaktiga, kallades för Knoll och Tott, där den ena var fanns även den andra. Otaliga är de historier om vad dessa pojkar och sedermera män tagit sig för. Rune hade lätt för sig i skolan, men hade ibland svårt att stå emot frestelserna utanför skolans väggar, som den gången när han och Östen missade några lektioner i skolan och försvarade sig med att de minsann matat kaninerna de hade hemma (för köttets och sällskapets skull). Problemet var bara att de redan hade setts ute på havet i en båt de inte hade lov att använda. Som unga jobbade de bägge två som stämpelpojkar på sågen, märkte ändarna på timret med rödfärg. Färgen spred sig även över magen och bröstet på pojkarna och de kallades därför för domherrar.
När Rune var 17 år dog mamma Agda, 49 år gammal, och Rune kom därefter att tillbringa mycket tid hos moster Karin.
När Östen i början av 50-talet flyttade ner till Skellefteå för att bli fiskardräng ute i Kågnäsudden tog det inte länge innan Rune flyttade efter. Även han fick anställning som fiskardräng i det närbelägna fiskeläget Långhällan. I Kågnäsudden träffade han sitt livs kärlek, Märta Holmkvist, syster till Östens fru Inga och 1957 stod bröllopet.
1964 föddes sonen Peter som under barn- och ungdomsåren kom att tillbringa mycket tid med pappa ute i garaget där han invigdes i teknikens alla under. Många är de farkoster som tillverkats under dessa kvällar; en gammal moped och en motorsåg förvandlades till en minimoppe, dessutom tillverkades såväl gocart, isjakt, isracingbilar och en optimistjolle för att nämna några.
Rune hade många intressen i livet. Fritiden har till största del tillbringats i Kågnäsudden där han och Märta tog över Märtas föräldrahem efter det att svärfar gick bort. De flyttade ut tidig vår och stannade kvar till sen höst, under ett par år kuskade de även runt med husvagn efter vägarna. Utöver detta tog jakt och fiske en stor del av Runes fritid i anspråk. Många är de mil som tillbringats efter vägarna ute på Kågnäsudden för att hålla koll på vart hundarna tagit vägen och vid lägerelden har många pannor kaffe och jakthistorier delats och berättats. Rune hade i alla situationer svårt att sitta overksam, och som jaktledaren vid ett tillfälle uttryckte det: "Kunde vi klona Rune skulle det räcka med fem, sex stycken i jaktlaget".
Sitt yrkesverksamma liv tillbringade Rune till största del ute på verkstadsgolvet, framför allt på Scharins och Bacho Hydrauto, där han med sitt glada, öppna och skämtsamma sätt gjort sig ihågkommen.
När Märta alltför tidigt drabbades av en stroke och blev halvsidesförlamad valde Rune att i åldern av 59,3 år ta avsked från arbetslivet och gick i pension för att med en stor kärlek och omtanke ta hand om henne, något han gjorde ända fram till 2013 då Märta stilla somnade in hemma. Rune var även mycket mån om sina nära och kära, inte minst om sina barnbarn, Amanda, Mathilda och Ludvig och de bonusbarnbarn som senare kom in i familjen.
Som yngsta barn i familjen fick Rune sova kvar i vaggan under flera år och vande sig vid att vaggas till sömns, en vana som följde honom ända upp i vuxen ålder då han hade svårt att ha benen stilla när han skulle sova.
Nu när Rune fått somna in tänker vi på honom och Märta när vi hör hur vågorna rullar in i Kågnäsudden, vaggar vindarna till ro. Nu är ni tillsammans och bröderna har förenats.
Vila i frid älskade Rune.
Familjen