Rolf Johansson lämnade oss den 31 mars efter ett långt och bra liv. Rolf blev 92 år. Han efterlämnar sönerna Anders, bosatt i Umeå, och Lars, bosatt i Göteborg, med familjer.
Uppväxt i Bureå, äldst i en syskonskara av fem. På idrottsplatsen Tallbacka i Bureå tillbringade Rolf stor tid som ung och tävlade i friidrott för Bureå IF. Löpning 100 och 200 meter var hans stora passion och han innehar fortfarande klubbrekordet för Bureå IF på dessa distanser som löd: 100 meter på 11,1 sekunder 1946 och 200 meter på 23,3 sekunder 1948. Bra resultat med tanke på dåtidens skor, banor och träningsmöjligheter.
Rolf tyckte om kontakten med människor och det var också lätt att tycka om honom. Med sitt vänliga, artiga och mjuka sätt så var det inte konstigt att försäljning kom att bli hans yrkesval. Det var bilbranschen som lockade honom och på Forslunds Bil i Skellefteå började han under tidigt 50-tal att sälja Volvobilar. De första Volvobilarna han sålde hette PV 444, med delad fram- och bakruta och med ett enkelt färgval, bilarna fanns endast att få i svart.
Många bilar blev det genom åren. Hans favoritmodell var Volvo 940, och körde en sådan med stor glädje ända fram till sin bortgång.
Musik kom att betyda mycket genom livet för Rolf. Bara 16 år gammal började han i Bureå Mansskör och fortsatte därefter med körsång i många år.
Under andra världskriget gjorde han lumpen i Stockholm och mötet med Thore Ehrlings musik gav ett outplånligt minne genom låten – En månskenspromenad. Jazz och Bossanova stod honom nära och tillhörde favoriterna.
Hemma på Varvsgatan var skivsamlingen stor och ibland favoriterna fanns Ella Fitzgerald, Stan Getz, Sylvia Vrethammar och Skellefteås stoltheter Wobbling Woodwinds.
Lions hjälporganisation betydde också mycket för honom och han arbetade ideellt för Lions i 55 år. Pappa Rolf deltog i många av Lions projekt; Cancerforskningen, skyltsöndag och naturligtvis Skellefteås Lucia. Han upplevde stor glädje att kunna hjälpa andra människor och göra världen lite bättre att leva i för många. Som en uppskattning från Lions för betydande och bestående insatser under åren, var han mycket stolt att få utmärkelsen, Melvin Jones Fellowship, Det är ett av de främsta förtjänsttecken som Lions-rörelsen delar ut.
Mamma Karin kom in i hans liv i slutet av 40-talet och vi söner föddes under 50-talet. Livet med Karin var en lång och lycklig kärlekssaga. De kompletterade varandra och hade så roligt tillsammans hela livet. Byggde sommarstuga i Kåge, reste mycket och var nyfikna på allt kul som livet hade att ge.
När mamma Karin fick svår reumatism skötte Rolf henne i hemmet de sista åren, fixade markservicen och var motorn som fick hjulen i vardagen att snurra. En sann vardagshjälte och en gentleman som vi har varit mycket stolta över. När mamma gick bort för ett par år sedan så var saknaden naturligtvis stor efter denna livslånga kärlek.
Min bror Lars och jag fick växa upp i ett lyckligt hem med två kreativa föräldrar som gav oss massor av kärlek och den bästa uppväxt man kan önska sig. Nu är båda borta och vardagen känns ofattbar tom. Kvar är dock alla trevliga minnen av ett varmt familjeliv och allt kul vi gjort tillsammans under alla år. Vi har verkligen haft ett bra liv hela familjen att se tillbaka på.
Vad som händer med oss alla efter livet har tagit slut, är det ingen som vet. Men visst vore det en fin tanke, om mamma Karin och pappa Rolf fick träffas igen, på någon plats, någonstans. Att de båda kunde återförenas och få uppleva de vackra orden som finns ingraverade på deras gemensamma gravsten: Karin och Rolf - för evigt tillsammans.
