Den varmaste kvällen i maj med luften mättad av häggdoft släppte Roger Lindström taget om livet. Cancern gjorde alla andra val omöjliga. Runt honom fanns hans familj. Innan dagen som vi nu ristar på hans sten fick Roger ett rikt liv. Rikt trots att han bara fick leva i 55 år.
Som son till Kerstin Lundqvist och framlidne Henning Lindström och som ett av fem syskon fick Roger sin start i livet 1958 i västerbottniska Petiknäs. Med storasystrarna Grethel, Christel och minstingen Marita var det enkelt att förstå att den närmaste bundsförvanten i unga år var hans bror Ingemar. Många är de svartvita bilderna av Roger och hans bror. De var ler och långhalm. Bästisar och bundis.
Redan som barn visade Roger intresse för allt tekniskt. För det som drevs av en motor eller sköttes hydrauliskt. Hans entreprenörsanda gav honom det första jobbet; snöskottning med en av pappa Hennings stora baklastare. Lyckan var gjord och fordonsteknisk utbildning mot tunga fordon kändes som ett logiskt gymnasieval.
Roger drevs av en vetgirighet som ledde honom till en maskiningenjörsexamen och sedan ytterligare studier i hydraulik.
Stora konstruktioner till tung industri var extra intressanta, men efter några år tog ledarskapet vid som en naturlig del. Förutom åren som ingenjör och konstruktör arbetade Roger även som chef och vd. De sista åren i livet gick han tillbaka till ritbordet, men nu i ett internationellt ingenjörsteam med placeringsort i Norge, där han konstruerade storskalig hydraulik som inte gjorts förut. Här kom hans intelligens, envishet och noggrannhet väl till pass. Roger njöt av att behärska utmaningen och det formligen lyste om honom då han berättade om de hundratals ton som konstruktionerna skulle bära.
Roger älskade sin familj högt och hade gärna velat följa sina barn, Sandor, 27 år, och Niklas, 21 år, längre in i vuxenlivet. Kärleken till familjen och omsorgen om barnen följde honom in i hans sista andetag.
Sin fru Catrine mötte Roger redan som ung genom gemensamma vänner. Vid bröllopet 1985 var vi många som konstaterade att de var ett mycket vackert par. Helt i vitt.
Huset på Morö Backe köptes då familjen började växa och sommarhuset i Ullbergsträsk då längtan till skog och natur blev för stark. I Ullbergsträsk fick Roger och hans familj andas ut. Där firades helger och semesterdagar och där trivdes han bland alla sina projekt.
För Roger var en projektens man. En handlingens man. Privat och professionellt. Med driv i steget och lösningar på problemen. Ända till slutet.
Roger var också en utpräglad sommarmänniska som formligen älskade varma julidagar.
Till sommarhuset i Ullbergsträsk hörde också en ö. Här njöts det av fisketurer kring ön och turer med den egenbyggda flotten. Större vatten erbjöd också avkoppling och segelresorna i Sydeuropa var sköna avbrott i hans hektiska vardag.
Men det var i skogen som Roger verkligen fann ro. Där njöt han av det enkla och det storslagna i samma andetag.
Roger lämnar nu ett stort tomrum efter sig. Son, make, pappa, bror, vän, släkting, kollega, granne och bekant. Han var Roger för oss alla. Det är ofattbart att han inte längre finns hos oss.
Men minnet av Roger finns kvar. I kokkaffets smak. I skogsstigens ljud. I doften av nygrillat. I högsommardagarnas heta solsken. I kastspöets vinande ljud genom luften. I omsorgen om varandra.
Familjen, mor och syskon genom lillasyster Marita Henningsdotter Lovnér