"Some die young" sjunger Laleh … och den 9 januari blev det en verklighet för oss.
Petter föddes 1984, son till Marianne och Johnny Frimodig, lillebror till Jonas. Uppväxt på Alhem med närhet till skola, grönområden, kompisar och alla sportaktiviteter som fanns tillgängliga. På Norrvalla har han spelat både fotboll och hockey. En levnadsglad, ömsint och godhjärtad kille, men med en eftertänksamhet som plötsligt vände till lurigheter som vi oftast gick på. Han hade ärvt morfar Tures räv bakom örat.
Han var med familjen på diverse resor i världen och älskade att komma ut till vår sommarstuga i Byske. Midsommar var en träffpunkt och tradition för släkt och vänner som han nästan aldrig missade. Det bästa av allt var de fisketurer han och Jonas gjorde, ett tävlande om vem som fick mest och störst. Den årliga gäddtävlingen med brorsan, pappa och pappas kusin Leif var en högtidsstund. Han skulle vinna …
För fyra år sedan träffade han sin kära Hanna som han delade sina intressen för musik, film och Västra Stå med för att heja på sitt lag Skellefteå AIK. De hade livet framför sig, men ödet ville annorlunda, livet är inte rättvist.
Hösten 2013 drabbades Petter av ett allvarligt virus som behandlades på NUS i Umeå. Vi alla trodde att allt gått bra och livet rullade på. Då Petter skulle börja arbetsträna på ICA Torgets chark började höften säga stopp. Det blev ett hårt bakslag, att dels sluta jobbet där han trivdes enormt bra och dels få beskedet att virussjukdomen återkommit.
Nu fanns bara ett alternativ, stamcellsbyte som genomfördes i september i år. Vi alla trodde att denna skulle bli det nya livet och Petter kämpade hårt. Men bakslagen kom som brev på posten hela tiden, men han klagade sällan. Smärta i höfter blev mer och mer påtaglig då han blev sängliggande de sista fyra månaderna. Många var de läkare som sa att de aldrig varit med om en sådan kämpe.
Det har varit tufft att som anhörig stå på sidan av och vara helt maktlös. Men nu, i sorgens stund, får vi ta till oss att han somnade lugnt med oss närvarande, och framför allt utan smärta.
Svårt att tänka att han inte ska komma förbi eller ringa nåt lurigt telefonsamtal.
Han sa ofta på slutet; Varför? Och vi önskade av allt vårt hjärta att vi kunnat svara honom.
Nu står vi här och säger samma sak, som ingen kan svara oss på … VARFÖR?
Familjen