Docenten och överläkaren Olle Ahlgren, Umeå, avled den 20 mars. Han efterlämnar sin sambo Monika, barn och barnbarn.
Han föddes 1937 i Bäckefors, Dalsland, och studerade medicin i Uppsala. Han arbetade sedan på ortopeden i Umeå där han skrev en avhandling om benbiologi.
Olle var en charmerande gentleman, lika elegant i skidspåret, i håret, som i såret, det vill säga på operation. Personalen där klagade ofta över att han opererade så långsamt, men när någon där själv behövde ett ortopediskt ingrepp var det oftast Olle som fick hålla i kniven. Det fick ta den tid det tog.
Han beskrev en metod - så smart i all sin enkelhet - att reparera trasiga ledband. Med mycket fin tråd tråcklade han ihop ligamentfransarna, som när man stoppar strumpor, i stället för att göra mer omfattande ingrepp. Så skötte kroppen sedan resten av reparationen. Less is more.
Operationskonferenserna, då man går igenom de planerade operationerna, var pedagogiska höjdpunkter för de yngre kollegorna. Alla lyssnade när Olle lågmält och utan åthävor argumenterade för sina strikta indikationer. Han lade en enorm vikt på att tänka efter före, och delade generöst med sig av sin kunskap och erfarenhet: det viktigaste för honom var att sätta sig in i patientens situation. Han var speciellt intresserad av axelkirurgi, där patientens medverkan i rehabiliteringen är avgörande.
Han skakade på huvudet åt dagens slogan att tillgänglighet är det viktigaste, och att operationer alltid måste ske på studs och snabbt - drive in surgery. Många patienter har en orealistisk tro på vad man kan åstadkomma med kirurgi för att operera bort smärta. Det sades tidigare att de stora kirurgerna karakteriseras av de fall som de inte opererar. All kirurgi har risker - större eller mindre. Det är därför en ödets ironi att Olle dog i en kirurgisk komplikation. En skicklig och empatisk läkare har gått ur tiden.
Olle Svensson, Göran Toolanen, Ulrica Bergström, Ronny Lorentzon och Richard Löfvenberg för arbetskamraterna på Norrlands universitetssjukhus