Den 9 december somnade Maud Eriksson, född Strömqvist, lugnt och stilla in på Skellefteå lasarett efter en längre tids sjukdom.
Maud föddes 1943 i Vängel, Jämtland. En by som hon återkom till under hela hennes liv. Mauds pappa Hugo jobbade på Vägverket, mamma Essie var hemmafru, familjen bestod även av en bror, Staffan som dog i unga år och systern Inga-Lisa. Maud och Inga-Lisa stod varandra nära.
Även om hembyn fanns kvar hann hon bo på många platser.
Hennes yrkesverksamma liv började hon som barnflicka i Backe och i Sollefteå och som 18-årig gick hon en husmodersutbildning med spädbarnsvård (Vita bandet) i Sundsvall. Efter den gick flytten till Stockholm där hon fick jobb på ålderdomshem och Allmänna BB och slutligen på Karolinska sjukhuset. Där hon gick sjukvårdsbiträdesutbildning.
Det var i Stockholm som hon träffade sin blivande man, Per Ola Eriksson från Uttersjön. De gifte sig i Frösö kyrka 1965, skulle alltså ha firat guldbröllop till sommaren. Maud och Per Ola bosatte sig i Hägersten, 1966 föddes sönerna Anders och Bo.
Då Per Ola fick en statlig tjänst i Vuollerim gick flyttlasset dit. Efter fem år i Norrbotten tog de den möjlighet som erbjöds och familjen flyttade till Västerbotten och bosatte sig i Bureå. Här byggde de hus och här blev de kvar.
Efter åtta år som hemmafru ville Maud komma tillbaka till yrkeslivet som inleddes på Sinus, därefter började hon jobba inom åldringsvården. Hon stortrivdes på Bureborg och bland arbetskamraterna och hon arbetade där i 25 år, då hon fick sjukpension.
Maud var mycket familjekär och ville att alla skulle ha det bra, hon var en trogen vän. Hon tyckte också om att baka (det var viktigt att bulldegen var lös) och att handarbeta med allt från stickning och virkning till näver och lera. Även krukväxterna sköttes med omsorg.
Kaffepannan, cykeln och sparken var kära ägodelar.
När hon närmade sig 60 år var njurarna så dåliga att hon behövde dialys. Det var ungefär samtidigt som första barnbarnet kom, därefter har det blivit ett barnbarn till. Barnbarnen var hennes ögonstenar och teckningar som ritades hamnade på kylskåpet.
Tolv år med dialys är en lång tid, men tack vare glimten i ögat, en man som alltid ställde upp och underbar personal både på lasarettet och hemma i huset blev även de sista åren riktigt bra.
Nu har hon gjort sin sista resa men om vi inte är helt fel ute sitter hon nog som en ängel på ett moln och väntar på att få träffa alla igen och vi som känner henne ser framemot det mötet.
Familjen genom Anders