Vår älskade syster och faster har lämnat oss sent på kvällen den 10 januari, endast tre dagar innan hennes 78-årsdag.
Det är tomt efter henne, men vi gläds åt alla fina minnen vi har. Närmast anhöriga är bröderna Börje och Håkan med familjer, samt framlidne brodern Folkes dotter Maria med familj.
Marianne föddes i Bäckmark den 13 januari 1938 som dotter till Gerda och Ragnar Ottosson. Hon kom som nummer tre i en syskonskara på fyra, hon hade två äldre bröder och en lillebror.
Efter avslutade studier i Storuman kom Marianne till Umeå och påbörjade sitt yrkesval på Folkskoleseminariet 1955. Hon ville bli lärare! Detta hade hon bestämt redan som liten flicka då hon ofta lekte lärare och elev efter skolan. Hon tog sin lärarexamen 1959 och startade sin lärarbana, bara drygt 20 år gammal, i Åselet, inom nuvarande Skellefteå kommun. Marianne älskade sitt arbete under hela sitt yrkesverksamma liv och kom att bli en mycket omtyckt och älskad fröken och kollega. De fyra åren på seminariet präglade starkt Mariannes liv och flera av studiekamraterna i Umeå blev hennes nära vänner för livet. Marianne höll sig i takt med tidens krav och gick flera vidareutbildningar, bland annat i Göteborg och London.
Utöver sitt arbetsliv tyckte hon mycket om att resa och se sig om i världen. Hon var glad och förväntansfull och berättade gärna om sina upplevelser på ett målande sätt då hon kom hem. Så som bara en lärare kan.
Marianne kopplade gärna av med bärplockning, fiske eller varför inte ett teaterbesök eller en författarafton på biblioteket i Storuman. Marianne hade även ett starkt engagemang i Synskadades Riksförbund som hon ofta lyfte fram. Hon hade många strängar på sin lyra.
Förutom yrkeskarriär och vänner runt om i Sverige och i Storuman, hade Marianne sina nära och kära. Det som karaktäriserade Marianne var hennes kärleksfulla trofasthet mot hela sin familj. Ingenting var för arbetsamt för henne. Hon månade om sina föräldrar på ålderns höst och hon var mycket fäst vid sina bröder. Alla hennes syskonbarn fanns nära hennes hjärta.
Hon ägde en lätthet att umgås med barn, och det blev många med tiden, både i hennes klassrum och i hennes stora familj.
Nu är Mariannes liv och gärning slut. Det känns tomt att komma till Storuman och inte få sitta ner vid hennes dukade bord. Vi saknar hennes dagliga telefonsamtal och vi hör hennes röst när som helst. Vi önskar Marianne en vila i frid och tackar för allt.
Familjen gm syskonbarnen Helena, Peter och Linn