Vår högt älskade mamma Maj-Britt Jonsson fick flytta till sitt himmelska hem tidigt på fredagsmorgonen den 22 juli. Hon blev 87 år och sörjs av sina nio barn, tjugofyra barnbarn och arton barnbarnsbarn. De sista två åren bodde hon på Lövlundens äldreboende i Robertsfors.
Mamma föddes under knappa förhållanden i Brännliden, Adak, Malå kommun, den 31 mars 1929. Hon var näst äldst i en skara på fem syskon och hon fick tidigt lära sig ta ansvar. Hon blev sin mors högra hand och vid 14 års ålder hade hon sitt första avlönade jobb som kocka åt 50 gruvarbetare i Adakgruvan.
Redan som tonåring valde hon att bli en kristen och blev medlem i pingstförsamlingen i Adak. Hon träffade sin livskamrat och stora kärlek, Karl-Georg från Långsjöby, och de gifte sig 1950 i Lövånger.
Efter en tid i Adak köpte de ett hemman i Granån, mellan Robertsfors och Ånäset, där de bodde i 49 år. Jorden och skogen blev den huvudsakliga utkomsten. Vid 50 års ålder skaffade hon körkort, gick en vårdutbildning och började jobba som sjukvårdsbiträde.
Mamma var släkt i rakt nedstigande led med den beryktade Adak-Ulla som hade samiskt påbrå. Det var hennes morfars farmor. Naturen stod henne nära och många är de bärhinkar hon burit hem från skogen.
Maj-Britt var rolig och slagfärdig, en generös och glad person. Ansvar, förnöjsamhet och ödmjukhet var hennes motto. Hon var känslosam och hade lika nära till gråt som till skratt. Hon hade också en stor konstnärlig ådra. Hon älskade att stå i centrum och underhålla sina släktingar och vänner. Hon var fenomenal på att gestalta och återge olika situationer. Hade hon fått göra verklighet av sina drömmar i unga år hade hon förmodligen också blivit en utmärkt skådespelerska.
Hennes stora livsvärv blev istället i hemmet i Granån där nio barn föddes, ett fosterbarn, en kusin till barnen, fick också plats. Vi barn minns hur doften från älgsteken, mjukkakorna, bullarna och hjortronsylten fyllde hela huset där mamma gick fram och gnolade på sina sånger från Segertoner. Hon hade en varm gudstro och bad innerligt för sina barn, nära och kära. Hon hade stor omsorg och medkänsla för alla människor hon mötte och särskilt de som hade det svårt.
Hon blev änka 2007.
Hon talade ofta om himlen och var trygg i sin tro och redo för att få flytta hem.
Vi saknar vår älskade mamma, men är glada att hon nått till det eviga ljuset.
Barnen genom Berno
