Min vän Magnus Karlsson är död. Han blev 47 år och slets bort från sina nära och kära mitt i livet. Det är grymt orättvist och obegripligt trist. Han hade relativt länge plågats av svår cancer och till slut fanns det inget mer att göra. Efter sig lämnar han sex underbara kvinnor, hans fru Elisabeth Hällgren och deras döttrar Amanda och Nellie Karlsson, Lovisa, Elin och Clara Nyström.
Vi träffades 1995 på Norra Västerbottens lokalredaktion i det lilla västerbottniska samhället Jörn. Jag var enmansredaktör där och Magnus skulle sätta in en liten annons för att sälja en rostfri Audi. Det tyckte jag tydde på en slags humor som förde oss samman. Det var början på en härlig vänskap som har hållit sig stark genom åren trots ett långt fysiskt avstånd.
Vi delade ett stort musikintresse och fascination för gitarrer, på senare år kom även trummor in i repertoaren. Förutom musiken hade han starka intressen i att smida i järn och gjuta i brons, samt timring. Han var en konstnärssjäl ut i fingerspetsarna som även pysslade med att måla tavlor. Det stora intresset var dock, vad jag förstår smidet. Han byggde en egen smedja av gammalt timmer hemma på gården i Glommersträsk i södra Norrbotten. Dit fraktade han stora och rent enorma smidesmaskiner som tyska luft- och fjäderhammare. En del av detta var också hans intresse för det gamla och att bevara gamla saker.
Denne man var lång och reslig, mjuk och medmänsklig, inkännande, humoristisk med en naturlig pondus och integritet. Han var aldrig rädd för att säga vad han tyckte. Han tillbringade ett antal år i den kungliga huvudstaden och en dag som många andra satt han i en tunnelbanevagn på väg någonstans. Vagnen fylldes plötsligt av aggressiva skinheads som började riva ner affischer som innehöll budskap mot rasism. Mitt i detta reste sig Magnus upp och sade: men vad gör ni?, och tog upp affischerna och satte tillbaka dem på väggen … Skinheadsen blev antagligen så förvånade eftersom ingen brukade på ett sådant rättframt sätt gå emot dem, så de gjorde ingenting.
Det säger en del om hur denne man var. Han tog parti för de svaga och satte sig upp mot auktoriteter. Han tog hand om sina vänner och sin familj. Han var en älskvärd människa som högaktades av många, däribland mig. Han fick ett alldeles för kort liv. Detta har också gett mig insikter om att livet inte är för evigt, det kan ta slut när som helst. Jag är dock säker på att vi en dag återförenas i en annan dimension.
Vännen Magnus Hansson