Vår kära mor, mormor, farmor, gammelmormor och gammelfarmor Linnea Ekman somnade lugnt och stilla in onsdagen den 12 november i en ålder av 88 år.
Linnea föddes som första barnet i Alma och Linus Nymans familj i Buafors, nära Robertsfors. Efter de första barn- och skolåren hemma i Buafors, som hon ibland kallade ”landet Gosen”, gick hon på lanthushållsskola i Dalkarlså. Senare fick hon tjänst hos en familj i Robertsfors.
Den 23 juni 1948 gifte hon sig med vår far Gustav Ekman från Ånäset. De tog över jordbruket i Skogshägna, Ånäset, efter Gustavs föräldrar. Förutom arbetet på gården kom hon även en kort tid att jobba på mejeriet i samhället. Linnea och Gustav fick en stor barnaskara på tio barn, dessutom hade de ett par år två fosterbarn. Det blev till stor del vår mor Linnea som fick ta hand om arbetet med ladugården, oss barn och även svärföräldrarna som bodde på gården. Vi förstår att vår mor hade en stor arbetsbörda inte minst den tid då vår far omskolade sig till socionom i Stockholm.
Så följde några år i Sveg, Hede och Norsjö på grund av makens arbete som socialassistent, ett arbete som han avslutade efter några år i Robertsfors då cirkeln slutits och de hade flyttat tillbaka till Ånäset.
Redan från unga år hade vår mor funnit en övertygelse och trygghet i gudstron och kom tidigt med i Pingstförsamlingen. Där engagerade hon sig bland annat i sången och musiken. Vid många olika sammankomster satt hon vid orgeln och spelade.
Efter pensioneringen fick hon också mer tid även för sina övriga intressen som till exempel att väva mattor, läsa, pyssla i trädgården och baka i bagarstugan. Mamma var intresserad av att följa med i vad som hände både i ”stora världen” och i närområdet. Hon lyssnade gärna på radio, såg på tv och läste tidningar. Hon använde sällan stora gester, var rätt stillsam till sin natur, men gav gärna sitt stöd till det och de som hon trodde kunde bidra till en bättre värld i stort och smått som till exempel Amnesty, Naturskyddsföreningen och en rad annat.
Vårt hem var ett öppet hem, som vi upplevde det, och trots att vi var många barn och stor släkt verkade det alltid finnas utrymme för andra också. Vi förstår att våra föräldrar ville ha det så. De ekonomiska tillgångarna var inte stora och motgångar och sorg fanns förstås ibland, som hos alla familjer, men ändå genom allt en trygghet och glädje som satt sina spår hos många. Mamma var tacksam för goda grannar, släkt och vänner och mån om oss barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Vi upplever att hon varit ett gott föredöme och känner saknad men också tacksamhet när hon nu nått det himmelska målet. Vi är också tacksamma för den fina omvårdnad som hon fick av personalen på Lövlunden i Robertsfors den sista tiden.
Familjen