Leif Holmbom, Kåge.
Mannen i mitt liv har lämnat mig; en högt älskad livskamrat, en allra bästa vän. Han avled oväntat den 21 februari, 81 år.
Leif föddes 1938 i Kåge och växte upp som väverskan Aina Holmboms enda barn.
Bilar var ett tidigt intresse och han blev chaufför. Han älskade sitt yrke och han älskade att arbeta. Lastbilarna var alltid det primära. Det blev många tusen mil över åren. Ibland körde vi varsin när tillfälle gavs. Fast han kunde ha synpunkter när jag stannade med ett nytt chassi på motorvägen för att plocka liljekonvaljer eller ville stanna på Ikea. Leif hade ett oändligt tålamod med allt jag hittade på, när han någon gång hade invändningar, hade han rätt.
Vi hade mycket roligt under åren, vi körde dragracing, det var ett intresse vi delade.
Leif hade aldrig någon fast anställning, han var fri och sin egen och jobbade mer än alla andra, ju mer jobb desto bättre trivdes han.
När sjukdomarna började komma trodde vi i det längsta att det skulle vända en vacker dag, att vi skulle resa och göra allt det vi planerat när vi blev pensionärer. Så blev det inte. Han bar sitt lidande tålmodigt, klagade aldrig och var tacksam för allt. Han tröstade mig när vi förstod att det kommer inte att bli bättre, det kommer inte att gå, vi kommer inte att få åldras tillsammans. "Du är stark, Marklund, du kommer att klara att bli ensam", sa han. Men han hade fel. Jag är inte stark, jag är slagen till marken. Jag vet att andra klarat av svåra förluster, men nu kan jag inte se hur det skulle gå till. Jag är tacksam att jag kunde vårda honom hemma ända till slutet, på så sätt fick vi mer tid. Vi fick mer än 50 år tillsammans, vi har haft ett fantastiskt liv.
Leif tog sitt sista andetag i mina armar, det var mitt livs svåraste ögonblick. Den finaste människan jag någonsin har mött har lämnat mig.
Haddock har gått vidare, han förtjänade att efter en lång kamp äntligen slippa sina plågor, men saknaden är enorm. Jag hade gett allt för att få följa med, om så bara för ett ögonblick.
Marklund