Allas vår Kalle har lämnat oss.
Med sitt stora leende och öppna sätt, sitt lätta anslag och förmåga att skapa kontakt vann han tillträde till nya världar. Så gick det faktiskt till när Kalle, med biologiska rötter i Umeå/Örnsköldsviksbygden, i späd ålder kom till adoptivföräldrarna Britta och Birger Fahlgren i Myckle. Ett gott gammaldags lantbrukarhem i närkontakt med djur och natur, och med föräldrarnas engagemang i bönhuslivet, formade Kalle i grunden. Han fick senare i livet även tillbaka kontakten med sin biologiska familj, främst brodern Curt, vilket var en oväntad glädje.
I tidigare äktenskap fick Kalle redan i unga år sina två barn, Joakim och Elisabeth, som gett honom barnbarnen Lucas, Jack och Kristoffer.
Efter en lång anställning vid sågverket hemma i byn kom han senare att arbeta i NCC:s asfalteringsgäng, ett jobb som passade väl in på hans lust att röra på sig och se nya miljöer. I motsats till denna lätta flyktighet bodde Kalle kvar i den trygga basen på hemgården i stort sett hela sitt liv. Han sa själv att han flyttade hemifrån först i 60-årsåldern. Dock älskade han fortsatt livet och arbetet hemma på gården - där barn och barnbarn bodde kvar - och definierade sig såsom varande Mycklebo långt efter det han flyttat därifrån.
Sport och idrott var ett stort intresse. Själv ägnade han sig åt löpning, men framför allt åt styrketräning. I Kalles Gym inrett i lagårdslängan därhemma var timmarna oräkneliga och där slamrar nu barnbarnen vidare med vikterna. Han älskade också att resa och fick goda tillfällen till det under senare år.
Utåtriktad, med social talang och stor nyfikenhet på livet var mänskorna hans centrum, han kunde inte leva utan dem! Man kan se på foton från barndomen hur han tittar åt sidan på kamraterna i gruppen - istället för in i kameran. Han behövde människor som pratade runt om sig för att må bra.
Kalle var ingen dussinmänniska och hade ingen strävan att leva Svenssonliv. Han gick sin alldeles egna väg. "Kalle är Kalle och därmed punkt", brukade vi säga till varandra.
En sammansatt person med smak för fart och fläkt som också hade en liten värld där han satt i solen, doftade på blommor och lyssnade på fågelsången. Kunde med största intresse följa en sömnig flugas promenad på broräcket. Finna nöje i enahanda sysslor på gården som att klyva och stapla ved. Handgräva ett alldeles spikrakt dike - hur långt som helst …
Det är svårt att se en människa brytas ned av sjukdom. En kraftkarl som funnit stor stolthet i att lyfta och bära, ju tyngre desto bättre, fick finna sig i att sjukdom tog överhanden. Kalle kämpade väl i sex år efter diagnosen prostatacancer - men insikten om det allvarsamma läget förändrade över tid hans sätt att vara.
Vi försöker förstå att Kalle med sin obändiga livslust får lämna - medan vi mera svårmodiga får traska vidare ett tag till …
Kalle såg på världen med oförstörd glädje! Han levde verkligen sitt liv fullt ut, från början till slut. Sin sorglöshet till trots har vi mycket att lära av Kalle:
Vara i nuet, Tok-älska Livet, Inte bekymra sig …
En god stjärna har följt honom hela livet. En Lyckans Luciadag mötte han isländska Kristin som gett honom trygghet, glädje och harmoni de sista åren. Luciadagen året därpå gifte de sig på Island - men fick sedan bara ett år tillsammans av hälsa och äventyr innan sjukdomen gav sig alltmer tillkänna. Kalle sköttes till livets slut som han själv ville, i hjärtat av sin familj, med vårdens professionella bistånd.
”I am very tired. I want to go home” sa han en julikväll - och så blev det.
En gosse med mycket spring i benen kunde inte motstå att sätta sitt fotspår i den alltför färska betongen vid bygget av foderlada 1961. Kalle har satt outplånliga avtryck i våra liv! Att få ha varandra i en familj är en storhet svår att helt och hållet omfatta.
Vi har fått lov att släppa taget om Kalle.
Djupt älskad och mycket omhuldad av oss alla.
Familjen