Vår älskade Jonathan Gyllenberg har valt att lämna oss. Han orkade inte längre med sig själv. Sorgen över att vi inte kunde hjälpa honom är obeskrivlig, även om han själv försökte och ville befria alla från skuld innan han dog.
Jonte har i perioder mått dåligt och då är det svårt att hantera det som gör ont. På ytan kunde han kanske uppfattas som hård ibland, men på insidan var han mjuk och mycket omtänksam. Han for hemskt illa när han gjorde någon ledsen. Där inne klappade ett stort hjärta, inte minst för djur.
Som barn köpte han tidigt för egna pengar en takråtta och sedan blev det allt från vandrande pinnar till fåglar, ödlor och illern Gösta. På senare tid var storpudeln Birk hans vapendragare och de har till och med raggat brudar ihop i några av alla hans bilar.
Just motorintresset var enormt, och något som bidrog till att han själv ändå tyckte att han på många sätt haft ett fantastiskt liv. Tänk så himla mycket kul han haft på Powermeet och andra bilträffar runt om i Sverige där han också lärt känna många nya vänner.
Jonte var väldigt kreativ även i sitt motorintresse och hade en sällsynt förmåga att se hur han skulle fixa till saker. Han byggde flera hojjar och Chopper var som hans grej. Vid ett tillfälle lyckades han också med ett enkelt tuschstreck och en tigersåg taksänka en Amazon.
Han hade liksom blicken för det. Kanske hade han förfinat talangen under alla de år i barndomen då han målade warhammer och till och med hade en studiecirkel där de byggde landskap.
Jonte körde också gärna omkring ute i bygderna och utforskade gamla historiska miljöer, och hittade han en gammal Citroën på nån gård nånstans kunde han gärna knacka på och språka med ägaren, social som han var. Han hade gärna velat bli taxichaufför, men insåg själv att det inte skulle funka eftersom han bara var intresserad av att skjutsa äldre människor.
Istället mekade han i traktorer i Orrliden, prövade vingarna hos en ventilationsfirma i Uppsala där han var mycket omtyckt, och senaste tiden har han jobbat på Snidex i Burträsk. Där har han gått under smeknamnet Alu-Jesus, kanske beroende både på utseendet och på förmågan att hantera materialet.
För oss har han alltid varit Jonte-brunte. Nu finns han inte mer, men som han själv skrev: Jag är på en bättre plats nu.
Vi hoppas att han nu från den platsen ser alla de människor som brydde sig om honom; alla som slöt upp vid olycksplatsen och alla de som kom när Pentagon road devils arrangerade en spontan minnesstund.
Vi älskar honom.