Vår älskade lilla mamma har somnat in.
Hon var äldst av Verner och Sofia Erikssons sju barn. Som ung arbetade mamma på sjukstugan i Norsjö.
1952 gifte hon sig med sitt livs kärlek David, tillsammans drev de ett jordbruk. De fick fem barn, första barnet dog strax efter födseln, till deras stora sorg. När vi barn blev äldre återupptog hon sitt arbete på Norsjö sjukhem.
Hennes stora intresse var bland annat trädgården och hon var väldigt intresserad av sitt ursprung och släkten.
Mamma var väldigt mån om oss barn och gästvänlig mot alla. Ingen gick hem utan att ha fått fika eller mat. Hon hade en stark kristen tro som hon lutade sig mot genom livet. Med glimten i ögat, sin humor och förnöjsamhet gjorde hon det mindre svårt för oss under hennes sista tid i livet.
Vi kommer att minnas "morsan" med glädje och tacksamhet.
BARNEN MED RESPEKTIVE
***
Farmor/mormor var en otroligt ödmjuk och givmild person. En person som var lätt att tycka om. Vi minns henne som en glad person som alltid såg livet från den ljusa sidan och utstrålade lugn och värme. Gottesugna barn som vi var, visste vi alltid vart vi kunde få fika tills magarna nästan sprängdes. Hon kunde skrämmas och busa som ingen annan. När vi skulle sova kvar hos farfars/morfars så fick vi alltid gott kvällsfika, högläsning ur boken Hattstugan, kvällsbön som bestod av "Gud som haver barnen kär" och sedan kliade hon oss på ryggen tills vi somnade, om hon inte somnade först. Oftast hände det sistnämnda och då fick vi väcka henne igen.
Farmor/mormor fanns alltid för oss när vi behövde henne. Hon var otroligt förnöjsam över sitt liv. Hon är en förebild för oss alla. Vi är tacksamma för alla dessa år och fantastiska minnen. Dessa finns med oss även om hon inte längre är med oss.
KÄRLEK FRÅN DE NIO BARNBARNEN