"Det är mycket med det jordiska, så sa alltid Inger", säger barnbarnen. Det var mycket med det jordiska, men också med det himmelska för Inger Anderbrant. Hon föddes som det femte barnet till Helga och Helmer Lundström i Frostkåge. Eftersom mor Helga var sjuklig så fick barnen bo hos släktingar och för Inger kom det att betyda ett nytt hem hos mostrar och morbröder Bergström. Efter barndom och skoltid i Frostkåge började Inger arbeta som affärsbiträde och vi har hört många glada minnen från butikstiden i Kåge.
I början på 50-talet var ungdomssamlingarna stora i bönhus och kyrkor. Vid en sådan samling i Frostkåge läser Inger en text, i bänken sitter Olav Anderbrant från Kusmark och sedan blir besöken många hos Bergströms. Inger och Olav gifter sig 1952 och börjar bygga ett hem, en arbetsplats och en familj tillsammans. Livet som lantbrukare blir Ingers liv med allt det innebär av årsbundna sysslor. Den familj och släkt som hon kommer till är stor och det blev bråda tider när semestrande släktingar blev gäster runt matbordet på sommaren. Inger lyckades hålla både grytorna kokande och samtalet igång, hon hade ett stort mått av det vi idag kallar social kompetens.
I Ingers bokhylla trängs poesin med romanerna, böcker om tron med böcker om fåglar, blommor, för att inte tala om alla handböcker från kurserna i flamskvävnad, keramik, mosaik, knyppling, skinnsömnad, näversöm… För alla stumpor och tröjor behövdes inga böcker – de bara flöt fram från fingrarna.
Den kristna tron har varit självklar för Inger hela livet och det var med stor glädje som hon tackade ja till att bli kyrkvärd och kyrkorådsledamot i Kågedalens församling. Inger både gav och fick mycket genom sitt kyrkliga engagemang. Men framför allt är det oss i familjen som hon gav sin omsorg, det var mycket kärlek i syltburkarna! Och aldrig var väl livet så gott om under en tur till paradiset i skogen; en alldeles särskild plats, i närheten fanns bäcken och den gröna mossan…
Vi är tacksamma för att vår Inger fick somna så stilla i Ömhetens sköna säng. Nu är det ingenting med det jordiska längre, nu är det bara det himmelska.
Annica och Björn med familjer