På morgonen den 11 februari somnade Ingemar Lundmark, Svarttjärn, in efter en tids sjukdom.
Han föddes 1939 som det andra barnet av åtta. Föräldrar var Valborg, född Rönnlund från Hökmark, och Edvard från Svarttjärn. Skolan gicks alla åren i Svarttjärn samt fortsättningsskola i Hökmark. Han blev sin hemby trogen och bodde där resten av sitt liv.
Redan tidigt i tonåren väcktes hans intresse för jakt, främst ekorre och fågel. Viss tjuvjakt på sjöfågel om våren förekom också, ibland med lillebror Folke som apporthund i iskallt ”flövatten”. Jakten i tonåren bedrevs med en ”renoverad” hagelbössa, laddad med svartkrut som skickade en eldkvast bakåt så skytten kunde identifieras på sitt svart- och rödprickiga anlete. Krut- och tändhattsförrådet gömdes i madrassen och på något underligt sätt tog detta eld så madrassen fick i all hast hivas ut genom fönstret.
När Edvard upphörde med älgjakten tog Ingemar över den rollen med stort intresse och fällde många älgar under sin aktiva tid.
Han övertog hemstället 1970 när Edvard gick i pension.
Ingemar arbetade med trä, i alla dess former, under sitt liv: Från skogsarbete i unga år till sågverksarbete och slutligen hyvleri på Snidex i Burträsk.
I medelåldern väcktes hans intresse för resor, både korta och långa. Han fick bland annat promenera på den Kinesiska muren och delta i fotosafari i Kenya under några av sina resor.
På äldre dar drabbades han av demens och tillbringade sina sista år på Hemgården i Lövånger där han fick en god omvårdnad och trivdes förhållandevis bra, trots saknaden efter sitt gamla Svarttjärn.
Ingemar hade en stark tro på en fortsättning efter detta livet. Han tog särskilt intryck av författaren Jan Fridegårds syn på ett liv efter detta och möjligheterna till kontakt med andevärlden.
Han sörjs närmast av syskon och syskonbarn.
Syskonen med familjer