Vår innerligt älskade mamma, Ingegerd Marklin-Jonsson har avlidit i en ålder av 78 år och 11 månader. Hon fick somna in i samma rum som hon föddes i, med eld i kakelugnen och familjen omkring sig.
Hon föddes ”bla å bleik” i smällkalla vintern som andra barnet till Magda och Frans G Marklin på Backen i Norra Yttervik. Hennes morfar Karl sa: ”Ni må sköt om hon denna väl, för ni behöv int sköt na så lääng”. Det blev hastigt ett dop men icke förty visade hon senare, inte minst under de sista åren när hon drabbades av Skelleftesjukan, att hon bestod av segt virke och hade en stark livsvilja.
Mamma växte upp i Yttervik med sin storasyster Gertrud och med närhet till släkten som bodde i gårdarna runt omkring. När hon var tio år dog hennes pappa hastigt och plötsligt stod Magda ensam med ett jordbruk och två döttrar. Livet förändrades men med hjälp av släkt och vänner fungerade vardagen ändå.
Efter realexamen läste mamma till lärare på seminariet i Umeå. Hennes första tjänst var i Övre Bäck men hon hamnade sedan i Bureå där hon jobbade som speciallärare till sin pensionering. Hon var en initierad pedagog och omtyckt kollega.
Den 27 januari 1957 var första gången vår pappa Karl-Erik kom till Yttervik. Han cyklade från Bureå i snöstorm och sedan den dagen var de ett par. De gifte sig 1961 och bosatte sig i Bureå. De fick oss, tre flickor, samt ett dödfött gossebarn. Mamma och pappa kompletterade varandra vilket gav oss och våra kompisar en fin, varierad och upplevelserik tillvaro.
Mamma tyckte mycket om kultur. Musik, litteratur, konst, hantverk, teater och film – allt uppskattades. Hon gillade att resa och framför allt var det London och Paris som hon vurmade för. Inte bara i jobbet var det barnen som var i fokus, hon var engagerad i Rädda Barnen och för barnbarnen var hon alltid en kärleksfull och trygg punkt.
Hon älskade att tala om svunna tider på Marklinsbacken. Det finns många berättelser om hur livet levdes där, och även om vi hört dem tusenfalt saknar vi nu mammas röst och alla anekdoter.
Några saker vi tidigt fick lära oss av henne var att sjunga Du lilla bäck tvåstämmigt, några latinska fraser samt att leva efter devisen: ”Haa dö jorte taa paa déne. Haa dö eint jorte – nek i stajn.” (Har du gjort det, ta på dig det. Har du inte gjort det – neka i sten.)
Mamma var in i det sista rolig att prata med, snabb i både huvud och replik. Hon hade intresse och omsorg för omgivningen så sent som på dödsdagen. Det var en ynnest att ha en tidlös mamma som följde med i det som var aktuellt inom både kultur, politik och kändisvärlden.
Hon var inte rädd att säga vad hon tyckte. Detta i kombination med en viss impulsivitet gjorde att uttrycket ”upp flyga orden tanken stilla stå” ibland stämde väl in. Snabbt bad hon dock om ursäkt, om något blev fel.
Hon fattas oss men vi kommer alltid vara tacksamma för allt hon var och allt hon gav. Med mamma har det kommit en frisk fläkt till himmelen.
Döttrarna Katarina, Helena och Erika