På nationaldagen, en dag då försommaren stod i sin skiraste grönska och fagraste blomning, lämnade vår kära mor Hildur Burström, född Nilsson, oss, 97 år gammal. Hon föddes som yngsta barn och enda flickan och växte upp med två äldre bröder och blev väl den som omhuldades mest, men det hade också sina krav. Som enda dotter skulle hon stanna hemma och hjälpa föräldrarna tills hon gifte sig. Hon hade velat bli sjuksköterska, men det gick inte. Som kompensation fick hon gå en termin på folkhögskola i Mora. Detta gav henne många nya vänner. Hon uppskattade oerhört mycket denna tid, som inte bara var trevligt umgänge, utan också flitigt vävande, som ingick i undervisningen där. Många alster hade hon med sig hem, av vilka en hel del finns kvar. Vävning var nog det roligaste hon visste.
1942 gifte hon sig med vår far Erling, och året efter föddes Anita. Detta hände under andra världskriget och pappa Erling var inkallad. Då fick hon sköta ladugården själv och en tvättså fick bli lillans barnvakt bland korna. En granne såg på Anita och sa: hon blir bara kulmat. Men kriget slutade och året därpå föddes sonen Anders. Vi barn hörde henne ofta sjunga till exempel Lilli Marlen, dåtidens schlager.
1950 byggdes en ny ladugård och några år senare dog farmor, som hon skötte om den sista tiden. Farfar bodde också på gården och när han fick asiaten vårdade hon honom med stor omsorg. Hon fick också asiaten och det är den enda gång vi såg henne riktigt sjuk.
1954 byggdes ett nytt hus med centralvärme och innetoa. Tala om underbart.
Hennes största sorg i livet var nog när hennes äldste bror hastigt avled endast 45 år gammal.
När våra föräldrar var drygt 50 år (de föddes med bara några timmars mellanrum) började pappa jobba på snickeri och antalet djur minskade ner. Till slut fanns bara en gris, som slaktades före jul. Mamma började då i hemtjänsten, där hon heller inte sparade på stegen. Många gånger kom hon hem helt utmattad, men när vi barn ibland behövde barnvakt, då kom hon direkt. Barnbarnen var ju hennes ögonstenar. De tio sista åren skötte hon om pappa, som blev sämre och sämre. Hur jobbigt det hade varit förstod vi först när han fick en stor stroke och sedan inte kunde bo hemma mer. Då sov hon helt utmattad i tre dygn.
Något inträffade med hennes hörsel, som sedan bara blev sämre. Hon var tålmodig och klagade aldrig, eller bad om hjälp. Aldrig hörde vi henne höja rösten. Istället sprang hon och ville passa upp alla. Hon tänkte hela tiden på oss andra. Alltid när vi ringde eller hälsade på var hon glad. Efter att ha bott ensam på gården i fyra år fick hon flytta till Nysätragården, dit hon själv ville. Hon var då 90 år.
En solig människa tog farväl en solig dag. Hon lämnar ett stort tomrum efter sig, men vi är tacksamma och tycker det är värdefullt att ha fått behålla henne så länge, och de fina minnena finns kvar. Hon var själv nöjd och tacksam att ha fått leva och vara frisk så länge. Vi är tacksamma för all stöttning hon fick av personalen på Liljan.
Barnen