Hannes Sandström avled stilla på Lycksele lasarett den 5 november. Han blev 91 år.
Hannes föddes 1924 i Abborrträsk utanför Åmsele som son till Ester Olofsson. Omständigheterna gjorde att han adopterades av Artur och Serudia Sandström i Åmsele i späd ålder, även om han ömt vårdade kontakten med sin biologiska mor under hela hennes livstid. Hos makarna Sandström fick Hannes en god omvårdnad, men också lära sig att arbeta träget.
I fosterbrodern Kjell fick Hannes en nära förtrogen och det var ett hårt slag för Hannes när Kjell led drunkningsdöden i mitten av 1960-talet.
År 1947 träffade Hannes Iris Bohman, från Kalvträsk, som fått anställning på Anderssons café i Åmsele. Stor kärlek uppstod. Paret förlovade sig 1951 och gifte sig 1957. Äktenskapet blev långt och kärleksfullt. När Iris gick bort 2010 var det som om en del av Hannes själv slitits bort. Hannes sade ofta de sista åren: "Iris var mitt allt!".
Hannes jobbade i yngre år som anläggningsarbetare och medverkade bland annat i tillkomsten av flygbaserna i Åmsele och Söderhamn.
Under många år arbetade han därefter som rörmokare innan han i mitten av 1960-talet fick anställning som kyrkvaktmästare i Åmsele. Hans stora pliktkänsla innebar att gräset på kyrkogården alltid var välklippt och grusgångarna alltid välkrattade sommartid och att snön skottats undan och broarna sopats rena långt innan dagen grytt vintertid.
Hannes stora fritidsintresse delade han med Iris och det var friluftsliv och i synnerhet fiske. Åtskilliga veckor har tillbringats i Tängvattnet, Mjölkbäcken och Kåtaviken ovanför Hemavan. Under många år var även stugan i Holmträsk ett kärt tillflyktsmål. Hannes var också under flera decennier deltidsbrandman vid Åmsele brandförsvar.
Hannes var en ansvarskännande och rättskaffens man, med ett varmt och rymligt hjärta. Om någon bad honom om en tjänst så utförde han utan knot två.
Efter Iris bortgång sålde han Västerbottensgården mitt i byn och flyttade in på Åmbacken där han trivdes bra. De sista månaderna tvingades han tillbringa på vårdinrättningar. Hans allt överskuggande önskan var emellertid att få återvända till Åmsele för att, med hans egna ord, "få se Åman en sista gång". Denna önskan kom att besannas. En annan innerlig önskan kommer nu också att uppfyllas: att för evigt få vila i ro tillsammans med sin älskade Iris.
Lars Lustig, Umeå, och Annika Färnstrand, Lycksele