Den 6 december, en kväll då fullmånen lyste på en mörk himmel, somnade vår älskade Gunnar/min pappa in i hemmets lugna vrå. Han blev 76 år.
Pappa föddes i det natursköna Älgnäs, där han växte upp med sina kära syskon och föräldrarna Agda och Evert Söderlund.
Han träffade sitt livs kärlek Birgit i unga år, 1962 föddes jag, och samtidigt köptes huset på Sörböle, där han levde tillsammans med mamma fram till sin död.
När han var 16 år började han arbeta på VSN, senare Scan Norrland. Pappa började som slaktarlärling, sedan klassificerare, slaktmästare och slutligen platschef – och den ”yrkesresan” var han mycket nöjd över.
Familjen var det som pappa värnade om allra mest, han ville att alla skulle må bra och han ville gärna ”ställa upp” som han själv sa för att ordna/hjälpa oss andra.
Pappa var alltid mycket socialt utåtriktad, han hade lätt att få kontakt med alla människor, pratade gärna med personer i sin omgivning, till och med de han inte kände. Hans positiva inställning och ”glimten i ögat” gjorde också att han var en person som var lätt att tycka om. De dagliga promenaderna broarna runt var en uppskattad och självklar del av pappas vardag. Även jakt och idrott, då speciellt hockey och skidåkning, låg honom varmt om hjärtat.
På senare år fick vi också följa hans bilprojekt, den fina PV:n körde han stolt ur garaget när den blev färdigrenoverad sommaren 2014. Att ringa och bli uppringd av släkt och goda vänner var något som han tyckte var roligt och viktigt, för att hålla sig informerad om de senaste händelserna. Husvagnen i Älgnäs var ett kärt smultronställe där han och mamma träffade släkt och vänner.
2009 fick pappa sin svåra diagnos, men trots den behöll han alltid sin positiva syn på livet, ”det måste ju gå” var ett uttryck som han ofta använde. Pappas sista vilja var att kunna få bo kvar hemma, trots den jobbiga sjukdomsbilden. Det fick han också göra tack vare min fantastiska mamma och fina insatser från Vioolgruppen och hemtjänsten.
Pappa sa en gång att ”jag har haft ett så fantastiskt liv och fått uppleva barn, barn och barnbarnsbarn, hur många får uppleva det? Och den meningen är något jag ska ta med mig nu när saknaden känns så svår.
Familjen genom dottern Cathrine