Min älskade fru somnade in lugnt och stilla den 23 januari på Skellefteå lasarett, omgiven av familj och syskon. Hon blev 74 år.
Gunilla, tredje dotter till Eva och Karlner Stenmark, föddes i Skellefteå. Lillebror Per blev den sista i syskonskaran. Hon växte upp i Innervik där föräldrarna hade butik.
Gunillas äldre syster Birgitta började träffa min bror Staffan och jag fattade snart tycke för Gunilla. En del tyckte kanske att hon var lite för ung, 14 år, men så länge Staffan och Birgitta följde med gick det bra. Efter fem år tillsammans förlovade vi oss den 4 november 1960.
1962 var det dags! Vi gifte oss den 16 juni. Jag skulle börja en utbildning i Malmö och vi styrde söderut strax efter bröllopet. Redan i Bureå började Gunilla gråta av hemlängtan. När Eva och Karlner kom och hälsade på var det nära att Gunilla åkte med dem tillbaka. Eva lyckades övertala henne att stanna tiden ut. Ett år och många tårar senare, flyttade vi tillbaka till Skellefteå, till en nybyggd lägenhet på Torsgatan. Gunilla började arbeta på en ekiperingsaffär och senare fick hon anställning på Schedins Livs på Älvsbacka.
1967 byggde vi hus på Sörböle. Två år senare kom vårt första barn, Mårten. Trots att han inte skrattade eller log på sju månader ville vi ha ett barn till och Jenny kom 1971. Längtan efter ett tredje barn kom åter igen och Andreas kom till oss 1980.
När barnen var små tog Gunilla hand om dem på heltid, samtidigt som hon arbetade deltid på Schedins Livs. Hon skötte också alla inköp av mat och vi minns alla att hon ofta kom hem med fullastad cykel eller spark. Den gången den fullastade sparken gick sönder i gångtunneln vid Sörböleskolan minns jag speciellt. Hon gjorde ett fantastiskt jobb med att ta hand om barn, hushåll och äkta man. När Mårten blev för jobbig att ha hemma, skaffade Gunilla en lägenhet till honom på Anderstorp. Hon försökte få mig att komma ihåg bröllopsdagen, utan framgång.
När Schedins Livs lades ner började Gunilla som städerska på lasarettet. Senare blev hon anställd som vårdbiträde. Våren 1993 utbildade sig mor och son på Balderskolan. Både Gunilla och Andreas läste till undersköterska, Gunilla gjorde det på halva tiden. När utbildningen var slut började Gunilla på Enbacka på Brogården.
På helgerna var vi ofta ute i naturen, på vintern med skoter och på sommaren med båt. Stugan på Gåsören var en plats dit Gunilla gärna åkte. Skidorna användes flitigt när vädret var bra. Gunilla tyckte också mycket om att lösa korsord tillsammans med systrarna. De pratade ofta och länge i telefon med varandra om helgens korsord i Norran. Gunilla hann även med en hel del trädgårdsarbete.
Tillsammans med barnen gjorde vi flera semesterresor inom Skandinavien. När Jenny flyttat till Västerås, åkte vi också dit och hälsade på. En av gångerna åkte vi ner tillsammans med Birgitta och Staffan. Fruarna skulle gå på en liten promenad och gick vilse. Då var det nära en polisanmälan av försvunna norrländska fruar.
För elva år sedan fick Gunilla sin diagnos, Parkinsons sjukdom. I början märktes bara skakningar. Gradvis började det också bli svårare för henne att prata. Till slut tappade hon talet helt. Gunilla blev också drabbad av demens.
Även om hon inte kunde uttrycka sig i tal, kunde jag tolka hennes kroppsspråk och vi fick vardagen att fungera ganska bra. Vi gjorde dagliga promenader och tog ofta en tur på cykel, till en början på tandemcykel, men när Gunilla klev av cykeln vid ett trafikljus (vilket jag inte märkte), skaffade vi oss en trehjuling med hjälpmotor. Den har vi haft stor nytta och glädje av.
En annan stor källa till Gunillas glädje var barnbarnen. Hur dålig hon än var, sken hon alltid upp när hon träffade dem. Jag minns speciellt en episod i slutet. När barnbarnen hälsade på återkom en gnista av livskraften till Gunilla. Efter besöket åt och drack hon bättre ett tag.
Trots sin svåra sjukdom har Gunilla aldrig klagat över sin livssituation. Hon har alltid haft en positiv livssyn och en stor portion med humor. Det har förmodligen gjort att vi har kunnat klara oss tillsammans i vårt hem ända till slutet.
Jag kommer att sakna Gunilla under resten av mitt liv.
Göran
