Gunborg Enmark somnade in lugnt och stilla på Hedvigsgården söndagen den 4 januari, i en ålder av 87 år.
Gunborg, dotter till Abel och Hilma Strandberg, var född och uppvuxen i Storkågeträsk i en syskonskara om tretton.
Efter avslutad grundskola jobbade hon i föräldrahemmet och som piga hos sin morbror tills hon på 40-talet träffade sin blivande make Eskil Enmark från Brännberg, med vilken hon gifte sig 1947.
Tillsammans bosatte de sig i Hebbersliden där sonen Jan föddes 1948. Under en kort period i början av 50-talet bodde familjen i Storkågeträsk där sonen Lars föddes 1951.
Därefter flyttade de tillbaka till Hebbersliden där Gunborg tog hand om familjen och jobbade som butiksbiträde på Asplunds medan Eskil pendlade på motorcykel till Boliden, där han fått arbete och dit familjen flyttade 1956.
När barnen vuxit upp började hon arbeta för Bolidens Gruv, först som industrivakt och senare som laborant, ett yrke som hon upprätthöll till sin pension, då de flyttade till sitt hus i Storkågeträsk.
Hemmet i Storkågeträsk var Gunborgs käraste plats på jorden och som hon under inga omständigheter ville lämna trots Eskils bortgång 2002, men ett olycksfall tvingade henne att flytta till ett eget boende i Kåge 2010. Då hon med tiden drabbades av demens flyttade hon in på Hedvigsgården i Kåge 2013, där hon stilla somnade in.
Gunborg var under hela sitt liv en ytterst social person som tyckte mycket om att umgås i vänners lag med sång och musik. Hennes handlag i köket, under idogt visslande, var vida känt och få personer har lämnat hennes hem utan att ha blivit rikligt förplägade.
Gunborg var en snäll och osjälvisk person som värnade mycket om sin familj. Barnbarnen Elin, Frans, Lisa och August, och senare barnbarnsbarnen Alfons, Amon, Eli och Silje kom att betyda mycket för henne för hennes vänlighet, lekfullhet och omtänksamhet.
Gunborg bar de sista årens besvärligheter otroligt tåligt och man lämnade alltid henne på samma sätt som man möttes, med en stor kram och ett leende.
Vi beundrade henne för hennes kärleksfullhet, hennes goda humör och okuvliga vilja att inte ge upp.
Vi är tacksamma för att hon fick ett långt och rikt liv och att vi fick dela det med henne.
Hon lämnar ett stort tomrum efter sig men lever ändå vidare som ett ljust minne i våra hjärtan. Saknaden är stor men vi unnar henne så väl den sista vilan.
Familjen