En vacker sommardag den 26 juli 1948 föddes en liten flicka med mörkt hår och gröna ögon. Hon fick heta Gretel. Familjen med mamma, pappa och storebror Stellan bodde de första två åren i Gretels liv i Norsjö och flyttade därefter till Lövånger där hon spenderade sin barndom.
Gretel studerade till tandtekniker i Umeå. Ett yrke hon valde mycket tack vare en kusin som tyckte det skulle passa hennes konstnärliga person alldeles utmärkt. Det visade sig att han skulle få rätt. Gretel älskade sitt jobb där hon fick utlopp för sin kreativitet och chansen att arbeta med sina händer. På sin arbetsplats, folktandvården i Skelleftehamn, trivdes hon också fantastiskt bra, mycket tack vare härliga arbetskamrater.
Under studietiden träffade hon sin förste make och de fick tillsammans pojkarna Pär och Jonas. 1978 mötte hon i Charlie sitt livs kärlek. De gifte sig i Tärnaby kyrka 1980, byn där de senare också kom att köpa ett fritidshus. De tillbringade mycket tid i fjällen, sommar som vinter. Något de båda älskade. Med de gemensamma barnen Emelie och Fredrik och Charlies tidigare barn Barbro och Björn skapades en härlig familj. Såklart sällan lugnt och stilla men aldrig någonsin tråkigt. Ungar och hundar i en salig röra.
Att försöka sammanfatta en älskad mamma och hustrus liv känns väldigt märkligt och kan aldrig göra henne rättvisa. Men var det något som utmärkte Gretels person så var det en evig optimism och sann livsglädje. I ett liv som ibland kunde tyckas orättvist var Gretels bägare alltid halvfull och mer därtill. I de svåraste av situationer såg hon alltid möjligheter och tron på att allt skulle ordna sig till det bästa följde henne hela vägen fram. Med fyra egna och två bonusbarn var hon även mamma ut i fingerspetsarna. Alltid mån om att alla skulle ha det bra. Omsorg, goda råd och spaghetti med köttfärssås serverades med samma entusiasm. Hon var kvick i allt hon företog sig och det var sällan något som inte gick ordna. Utöver intresset för fjäll och friluftsliv tyckte Gretel mycket om att läsa och på senare år avverkades också en hel del korsord. Hon hade känsla för färg och form och var duktig på att rita och måla. Ett genuint intresse för människor gjorde henne till en fantastisk vän, maka, mamma och farmor. Sjukdomen hon kämpade mot sista åren definierade henne aldrig och kan närmast ses som en parentes i hennes liv.
Mammas kämpaglöd kommer inspirera en livstid framöver.
Vi saknar henne!
Emelie