Vår kära pappa Gerhard avled lugnt och stilla den 13 december efter en tids sjukdom. Han blev 84 år.
Pappa föddes i Ersmarksbodarna. Han övertog gårdens jordbruk och stannade tillsammans med sin älskade Elsie, vår mamma, kvar i hembyn tills för tio år sedan. Då flyttade de till Sjungande Dalen på grund av mammas sviktande hälsa.
Sitt yrkesliv delade pappa mellan det jordiska och det andliga. Detta satte prägel på vårt hem, uppslagna böcker hade sin plats tillsammans med frukosten på matbordet. Efter en stund av läsning vistades pappa ute i ladugården, på åkrar, skiften och i skogen. Sent på kvällen kunde vi hitta honom på knä i något av sina jordgubbsland där han metodiskt rensade och lyriskt drömde om kommande skörd. Hans omtanke och kärleksfulla sätt kom också djuren till del, otaliga katter har fått mat ur hans hand och små lamm mjölk ur flaska.
Under många år verkade pappa som predikant i flera EFS-församlingar, bland annat i Byske södra och Fällfors. När arbetsdagen på gården var över bytte pappa kläder för att ta ”sporten” och köra iväg till bönhusen. Han kunde tacka mamma att han kom i tid, hon höll hans kavaj så det var bara att knäppa och åka.
I takt med att mammas sjukdom blev svårare valde pappa att trappa ned. Han tog ansvaret för hemmet och stöttade mamma på bästa sätt. När hon inte längre kunde vara kvar hemma delade han varje dag med henne på äldreboendet. Bilden av pappa sittandes i gungstolen, högläsande för mamma, lever starkt i vårt minne.
Redan i yngre år citerade pappa Ferlin: ”... men den vackraste dagen som sommaren ger har det hänt att jag längtat dit.”
Denna längtan blev stark efter mammas bortgång för drygt två år sedan. Efter att pappa blivit ensam ägnade han dagarna till att fördjupa sig i Bibeln och annan kristen litteratur. Han drevs starkt av en önskan att dela sina andliga upplevelser med människor som fanns i hans närhet.
Pappa månade om oss barn, samt barnbarn och barnbarnsbarn. Han var trygg och kärleksfull. Nu har han lämnat oss och saknaden efter honom är stor, men vissheten om att han längtade så starkt att komma hem ger oss förtröstan.
Eva och Ibe