Nu har vår kära mamma, Ester Gustafsson, stilla somnat in.
Mamma föddes i Missenträsk som det tionde barnet i en skara av fjorton syskon. Deras uppväxt präglades av fattigdom, som var vanligt hos många bönder vid denna tid. I hennes skolbetyg kan man läsa att ibland kunde hon inte närvara i skolan alla dagar på grund av att det saknades skor till alla barnen. De fick hjälpa till i hemmet så snart de kunde och lära sig att ”göra rätt för sig” och den inställningen följde henne genom hela livet och fanns som en del i vår uppfostran. Genom alla åren har hon haft en nära kontakt med sina syskon, som hon alltid värnade om. Trots umbäranden under uppväxten blev hon en glad person, med stor inre drivkraft och som inte var rädd att ta för sig av livet.
Efter avslutad sexårig folkskola började hon redan som trettonåring att arbeta. Efter ett antal olika anställningar blev hon på hösten 1945 butikselev på Malms affär i Arvidsjaur. Genom sin arbetskamrat Elsy, som var vår pappas lillasyster, träffades så vår pappa Hagart och mamma. De gifte sig 1948 och fick sedan oss fyra barn inom sex år.
Den första tiden bodde familjen inhyrda hos släktingar uppe i området ”gamla prästgården” och i mitten av femtiotalet gick flytten till eget hus. Vårt hem stod öppet för alla generationer, gamla som unga. Vi växte upp under den tid då folkhemmet danades och gamla synsätt på samhället ifrågasattes och våra föräldrar engagerade sig i SAP. Hemma hos oss var det ”högt i tak” och ofta diskuterades aktuella nutidsfrågor, varvat med bus och lek. För oss som för andra var det inte alltid gott om pengar, men mamma var den som alltid försökte ordna det till det bästa. Hon var hemma med oss fram till vi började skolan, men sökte sig då ut på arbetsmarknaden. Det blev ett antal olika tjänster, bland annat som växeltelefonist på Televerket, kontorsbiträde på Handelsbanken och PT:s lokaltidningsredaktion innan hon slutligen blev kvar som receptionist hos Polisen fram till sin pensionering. Förutom intresse för politik deltog hon inom föreningslivet i Kvinnoklubben, ABF-kören, ledare för Unga Örnar med mera.
Våra föräldrar skilde sig i slutet av sjuttiotalet, men var genom alla åren goda vänner. I samband med separationen träffade hon Eskil, som delade hennes stora intresse för dans. Som den sociala person hon var, fick de vänner i hela Sverige när de åkte runt på olika schottis- och hambotävlingar.
Dansen var hennes stora passion och hon ville gärna förmedla samma glädje som hon själv kände och att vi alla är lika i dansen, oavsett ålder eller utbildning. Under några årtionden var hon danslärare på skolorna och den ideella insatsen berikades med Arvidsjaurs kulturpris. Mamma trivdes att vara bland barn och i en tidningsartikel uttryckte hon: ”Man får så mycket tillbaka när man jobbar med barn och ungdom.” Många var bevisen på uppskattning med spontana kramar, teckningar och kort som hon fick. Än i dag finns hon omnämnd då någon har skrivit på Facebook att ”En genuin Arvidsjaurbo är den som lärt sig dansa med Ester”.
Mamma var mycket mån om sina barnbarn och när hon kunde fanns hon tillhands. Det behövdes inte alltid så stort engagemang från hennes sida bara hon var där inom räckhåll för dem. Omtanken och kärleken var ömsesidig och de har alla sina särskilda minnen av henne.
I takt med att hennes demenssjukdom utvecklades hamnade hon till sist på Länsmansgården. In i det sista var hon glad, positiv och hade kvar sin lekfullhet. Vi kommer att minnas henne för den människa hon var som spred glädje genom alla åldrar med dans, sång och lek.
Barnen Leif, Lars, Monica och Carina